en titel här då

Ser något enormt fram emot 2013. Vet inte varför jag alltid ska inbilla mig att med nya år följer nya starter när sanningen är att idéen av tabula rasa är bara en chimär som den där oasen i öknen i serietidningarna man läste som barn, förutom kanske om man drabbas av en total minnesförlust samtidigt som man alldeles nyss flyttat till andra sidan jordklotet, tappat allt sitt bagage + identifikation under resan, är omgiven av endast totala främlingar och ingen vet var man är, och det låter verkligen inte som något man skulle hoppas på förstås — men likväl romantiserar jag konstant den här idéen av att man helt plötsligt ska vakna en dag och känna att nu är det banne mig första dagen av resten av mitt liv.
 
Funderar lite på att ta en bloggpaus tills årsskiftet för att åtminstone få något av en omstart online. Vet inte.
linnea p.
Publicerad 12.12.2012 kl. 22:43

bla bla bla, yada yada yada

I förrgår vaknade jag verkligen på fel sida, var på sånt urdåligt humör åtminstone första halvan av hela dagen. Nästan konstant kom jag att tänka på saker som irriterat mig på sistone och de förstorades något otroligt så till den grad att jag ett flertal gånger hade lust att skriva ett riktigt gnälligt och stundvis passivt-aggressivt blogginlägg om alltihopa bara för att det skulle ha varit skönt att få klaga av sig. Men sånt känns förstås bara okej för stunden och sen blir det pinsamt och alldeles självlysande självklart hur löjligt och småaktigt det är. Redan det här är lite på gränsen, kommer antagligen känna mig dum för det lilla jag medgett redan här, men, jag menar, alla blir frustrerade och sura nångång? Det måste man väl ändå kunna erkänna i sin blogg utan att det verkar som att man indirekt attackerar "vissa människor" (sådär som alla passiv-aggressiva uttalanden oftast brukar inledas). ... I alla fall, nästa dag var jag på betydligt bättre humör och likaså idag. Funderar lite vad det handlade om egentligen. Var det a serious case of the Mondays? Eller är det direkt anknytningsbart till vilken tid på dygnet jag vaknade? För då steg jag upp ca klockan sex på morgonen, vilket förutom att vara skitkonstigt (för att vara jag) också blir hemskt tråkigt hemskt snabbt.
 
Nu sitter jag här och tänker på framtiden, vilket annars brukar knuffa mig rakt in i en nedåtgående spiral men jag gör mitt yttersta för att hålla det så ytligt och glättigt som möjligt. Har alldeles för sent fått en idé för en photo-shoot jag så supergärna skulle göra men jag vet inte A) hur jag skulle ställa det i ordning rent generellt, B) var jag skulle fota det, C) vem jag skulle trakassera för att posera (*tittar vädjande mot mina vänner i min geografiska närhet*), och framför allt D) hur jag skulle hinna få det klart i tid för Blemmas januarinummer, det är förstås extra utmanande nu när juletider närmar sig med stormsteg. Bah. Modeller är alltid knepigt och det känns extra knepigt att fota för Blemma för egentligen borde man ju fota människor som är cirka tio år yngre än vad jag är men det känns ju inte helt möjligt. Är andra personer involverade sätter det också så mycket mera press på en, utöver att det är krånligt på även andra sätt. Förstår varför Frida Kahlo gjorde så många självporträtt.
 
För övrigt så har jag gjort min affischdebut, kan åtminstone inte minnas att jag gjort någon sådan förut, och det gjordes väldigt snabbt och i efterhand märkte jag en del detaljer jag gärna hade korrigerat men jaja. Jim har spelning inkommande lördag på Ritz här i Vasa, och såhär ser affischen ut:
 
 
Och fb-eventet hittas här!
linnea p.
Publicerad 12.12.2012 kl. 15:46

diy-snöbollar i julgranen

Har varit på gröt, glögg och pyssel hos Frank och Carlas idag, och igår då jag och Jim försökte komma på vad vi skulle pyssla med uppfann jag typ världens bästa jul-DIY tror jag. Eller ja, det kan behöva lite finslipning ännu men jag känner mig entusiastisk och tydligen självsäker, ha ha. Att hävda att jag "uppfann" det är väl egentligen något av en lögn, men det känns ju mycket roligare att säga att jag hittat på det helt själv och inte bara modifierat en annan idé.
 
 
Du behöver:
- synål + sytråd
- flirtkulor, styrox(frigolit)kulor eller annan rund bas — ju lättare desto bättre
- flytande lim
- havssalt
- plastpåse

Börja med att hälla över lite havssalt i plastpåsen.
Sen fixar du upphängningsmekanismen till kulan med nål och sytråd. 
Täck hela flirtkulan med ett tjock lager lim.
Släpp ner den i påsen och rulla runt den där i havssaltet, tryck på från utsidan av påsen med fingrarna så saltet sjunker ner i limmet.
Du kommer antagligen behöva applicera mera lim och mera salt, så upprepa de två senaste stegen tills du är nöjd.
Häng dekorationen på tork, exempelvis i granen då!

Rekommenderar också att man inte köper alldeles för stora kulor, de jag använde var 3 cm i diameter och redan de blev ganska tunga av saltet. Så om man tänkte hänga dem i granen så kan man ha det bakom örat, grenarna tyngs lätt ner!
 
linnea p.
Publicerad 08.12.2012 kl. 20:16

bloggpriset punkt-punkt-punkt

Svårt att komma på en inledning till det här inlägget, jag tänker i punkter. Ungefär såhär:
  • Frånsäger mig allt ansvar från vad jag sagt under bloggpriset. Var på tok för trött för att egentligen vistas bland folk — kvällen innan tyckte jag det verkade lovande med att sömnbehovskvoten skulle fyllas för jag höll på att somna redan runt klockan tio på soffan och jag tänkte att det var lika bra att ligga kvar där för att inte förstöra den där chansen. Så jag somnade. Jag sov. I ca tre, fyra, timmar. Vaknade klockan två på natten och åtta timmar senare klev jag på ett tåg som tog mig till Helsingfors. Där jag satt invid gången = helt omöjligt att sova. (Jag måste kunna vända mig bort från alla människor om det ska vara möjligt att ens försöka.) Så, eh, ja. Befann mig i standby-läge för det mesta.
  • Förfestade hos Ida-Linas med Helena, Henrika, Sandra och Emma som sen tog över sin kusins position som min avec, och det var superroligt, svinbra feelis! Det hade en upppiggande verkan men sen på själva galan under presentationerna och prisutdelningarna så hade dubbelseendet infunnit sig och jag hängde inte alls med.
  • Ah ja, prisutdelningarna... Hade inte blivit nervös alls innan första priset delades ut till Charlotte och hon höll ett sånt löjligt bra tacktal. Höjde ribban avsevärt! Jag hade inte förberett ett tal alls, mycket för att jag var ganska säker på att man inte skulle vinna men då just slog Charlottes tacktalsord luften ur mig ändå, för ja, tänk om.
  • Har inte vågat erkänna detta här på bloggen innan för det har känts så sjukt otacksamt, vilket det kanske ännu är men alltså jag är ju ännu superglad för nomineringen och har alltid varit det, men jag hade ändå hoppats på att vi inte skulle vinna. (Jag har i smyg hållit tummarna för Elsa!) Endast p.g.a. helt och hållet själviska orsaker, det ska erkännas. För alltså gud, pressen (alltså den psykiska, inte typ X3M, ha!), prestationsångesten, den överjävliga jobbigheten med att vara tvungen att gå upp på en scen inför folk. Jag är liksom obekväm redan nere på ett golv i ett hörn i ett rum fyllt av massor av okända människor, så det där att gå upp på scen är långt ifrån något jag fantiserar om. Så när vi inte kammade hem Årets bäst skrivna blogg-priset så kände jag en stor lättnad och när vi blemmor satt oss vid vårt bord igen verkade vi känna likadant, "PUH" var ordet vi utbytte. Tycker det är så jäkla skönt att vi är på samma linje!
  • Jag hade nyss erkänt mina hemliga förhoppningar åt Julia på damvessan, då Ida-Lina kommer inrusande och säger att vi vinner ett pris. Jag fattar förstås ungefär ingenting och inte ännu då jag går upp på scen och det var ganska bra att jag var så borta egentligen för annars skulle jag ha varit tusen gånger mera nervös, men tillräckligt nervös hann jag ju bli i alla fall under tiden jag stod där. I efterhand känns det också som att det var ganska bra att jag var så trött för hela grejen känns väldigt avlägsen och suddig, så jag har inte kunnat plåga mig själv med att gå igenom vad jag har sagt och gjort alldeles för noggrant.
  • Jag hade faktiskt överdoserat pudret på näsan något helt galet. Min mask färgade av sig och färgen gick inte att få bort helt och hållet så att dölja resterande grå nyanser var precis vad jag kämpat med inne på vessan, frenetiskt. Så jag talade sanning!
  • Juryns hedersomnämnande känns bra och fint och toppen! Känner inte ens någon press för av någon orsak har min hjärna bestämt sig för att tolka det priset som att det är själva idén och det vi har åstadkommit hittills som belönas, mera än att sätta krav på oss att alltid producera bra texter, om det mejkar nån sens. Alltså, idén är ju redan spikad, bra texter är inte. Visste inte ens att något sådant pris skulle utdelas så det var absolut en chock. Men yay! (Även om vi då strax efteråt skämtade om att "Det här var det VÄRSTA som kunde hända", ha ha. Igen skönt att man är på samma linje!)
Kaos! Svårt att tro, då man tittar på den här bilden (som jag stal jag av nalen.ratata.fi) att vi lyckas åstadkomma något enhetligt tillsammans. Nu märker jag också att Julia inte är med där, vafalls! Var var du, Julia? Tror att bilden jag tog på bilden knappast blev till nåt men förhoppningsvis syns antydningar till publiksilhuetter i alla fall.
 
Tl;dr: Wow! Yikes! Hjälp! På riktigt? Hurra!
linnea p.
Publicerad 07.12.2012 kl. 09:26

tio frågor om mig

Provade galakläder alldeles nyss (ha, "galakläder" — försök "loppiskläder") och så kom jag att tänka på det där bloggpris-frågeformuläret på Ratatas startsida, så här kör vi:

 
Vad heter du och hur gammal är du?
Linnea, än så länge 28 år men otäckt snart 29.
 
Vad kännetecknar dig? Frisyr, gångstil, längd, humor?
Jag tycker inte att jag direkt har någon frisyr, håret är bara långt men faktiskt i lite varierande längd, det sträcker sig till nyckelben och strax ovanför midjan. Min gångstil kännetecknas av att jag är pigeon-toed, alltså tårna är lätt inåtvända (och mer om jag är trött), och så har jag fått veta att jag tydligen har nåt problem med rumpan då jag går, att den svänger på sig ovanligt mycket. Jag rövar mig fram här i livet. Sist jag mätte mig var jag knappa 171 cm lång men jag tenderar att säckna ihop, men jag jobbar på det. (Väs gärna "Hållningen!" åt mig om ni ser mig stå i gam-position nånstans.) Humormässigt så tror jag det bästa kännetecknet är att ni kan känna igen mig på min totala avsaknad av en... Kan inte vara rolig alls då jag är nervös, och det vet jag redan att jag kommer vara hela kvällen (inte bara för nomineringen utan också för att det kommer vara SÅ. MYCKET. FRÄMLINGAR. där) såatte ha inga höga förväntningar här va. I övrigt kommer jag antagligen ha på mig samma utstyrsel som i animationerna men den kommer vara skarpare IRL. Eller, ja, det är väl upp till er alkoholkonsumtion och glasögonstyrka det.
 
Varifrån är du och var bor du just nu?
Jag är hemma från Katternö som är en by i Pedersöre och nu bor jag i Vasa.
 
Hur bor du? I ett eget hus ute på landet eller i en överprisad etta inne i stan?
I en lägenhet i ett persikofärgat betongblock som någon stjälpte av under mitten av sextiotalet inne i stan.
 
Vad sysslar du med, har du jobb eller skola, möjligtvis bådeoch?
Varkendera!
 
Vad har du tidigare jobbat med eller studerat?
Jag är utbildad bildartesan, vilket förklarar arbetslösheten. Måste helt klart fortsätta studera nångång men det är svårt att få det att bli av.
 
 
Vad gör du till fritids, vad är dina hobbyn?
På sistone har jag förstås jobbat mycket med Blemma, och så har jag också sett på massor av Arkiv X och så har det också blivit en del loppande på sistone! Tummen upp för alla dem.
 
Civila status? singel/sambo/gift/barn/hund?
Jag har en sambo, och så tycker jag att jag också har tre katter fast de djuren bor med mina föräldrar.
 
Vad vill du förmedla med din blogg? Diskuterar du viktiga frågor, skriver om din vardag, en drös vackra bilder?
Nja, det personliga bloggandet handlar nog inte direkt om att förmedla någonting för min del. Det är bara en form av självuttryck, och allt vad det innebär. Lite terapi, lite tidsfördriv, lite konst, och ganska mycket bara i dokumentativt syfte. Tycker att det är bra att ha en blogg, att man skriver ner saker och ting som man har upplevt eller tänkt på eller drömt eller vad som helst. Det är kul att blicka tillbaka och finns allting online är det dessutom lättillgängligt. Sen gillar jag också gemenskapen man får via bloggnätverk och det blir ju inte samma sak om man bara läser bloggar och inte bloggar själv.
 
Vad tänkte du göra på Bloggpriset, festa huvudet av dig eller hem tidigt?
Förhoppningsvis varkendera! Det har visat sig att det där man säger om att alkohol är ångestframkallande stämmer till ungefär fyrahundra procent i mitt fall, så jag ska försöka att ta det ganska lugnt. Men man vill ju ändå festa och inte gå hem alldeles för tidigt, skulle ju kännas extra urkorkat att avsluta tidigt i.o.m. att jag ändå åker relativt lång väg för att gå på galan. Så jag planerar att sikta på en gyllene medelväg!

 

linnea p.
Publicerad 04.12.2012 kl. 17:18

femtio ord för snö



 
Kate Bush & Stephen Fry - 50 Words for Snow

På jakt efter säsongenlig musik som inte innehåller en massa tinglande bjällror och kristna budskap så kom jag på att tänka på Kate Bush skiva 50 Words for Snow som släpptes 2011. Hade inte lyssnat på den innan, bara hört nån låt och inte varit på rätt humör då så det gled förbi mig. Tänkte ändå att den borde vara en bra vintrig kandidat. Och ja. Jag är helt kär i titelspåret nu. Kate Bush och Stephen Fry spelar in ganska experimentell musik med lite psykadeliska 70-tals-vibbar — kan det bli bättre?
 
1 drifting / 2 twisting / 3 whiteout / 4 blackbird braille / 5 Wenceslasaire / 6 avalanche  / Come on man, you've got 44 to go, / Come on man, you've got 44 to go. / Come on man, you've got 44 to go,  / Come on man, you've got 44 to go. / 7 swans-a-melting / 8 deamondi-pavlova / 9 eiderfalls / 10 Santanyeroofdikov / 11 stellatundra  / 12 hunter's dream / 13 faloop'njoompoola / 14 zebranivem / 15 spangladasha / 16 albadune  / 17 hironocrashka / 18 hooded-wept / Come on Joe, you've got 32 to go, / Come on Joe, you've got 32 to go.  / Come on now, you've got 32 to go, / Come on now, you've got 32 to go.  / Don't you know it's not just the Eskimo. / Let me hear your 50 words for snow. / 19 phlegm de neige / 20 mountainsob / 21 anklebreaker  / 22 erase-o-dust / 23 shnamistoflopp'n / 24 terrablizza / 25 whirlissimo / 26 vanilla swarm / 27 icyskidski  / 28 robber's veil / Come on Joe, just 22 to go, / Come on Joe, just 22 to go. / Come on Joe, just you and the Eskimos,  / Come on now, just 22 to go./   Come on now, just 22 to go, / Let me hear your 50 words for snow. / 29 creaky-creaky / 30 psychohail / 31 whippoccino / 32 shimmerglisten / 33 Zhivagodamarbletash / 34 sorbetdeluge  / 35 sleetspoot'n / 36 melt-o-blast / 37 slipperella / 38 boomerangablanca / 39 groundberry down  / 40 meringuerpeaks / 41 crème-bouffant / 42 peDtaH 'ej chIS qo' / 43 deep'nhidden / 44 bad for trains  / 45 shovelcrusted / 46 anechoic / 47 blown from polar fur / 48 vanishing world / 49 mistraldespair / 50 snow
linnea p.
Publicerad 03.12.2012 kl. 04:27

lillajul





Min "tupplur" i morse gick ju sådär. Jag sa ju att jag kände för att sova sex timmar till och det gjorde jag också, sju till och med. Ville inte ens stiga upp då ännu men när jag såg att det hade blivit mörkt ute kände jag mig tvungen. Har sedan det haft en lugn hemmakväll, hängt upp stjärnor i fönstret, druckit glögg och sånt. Det är ju ändå lillajul.
linnea p.
Publicerad 02.12.2012 kl. 01:56

god morgon känns som god natt

 
Efter en sömnlös natt (tack, fullmånen), tillbringade jag gårdagen med Ellen och sista-dagen-ansökningsformulär. Man befinner sig i ett sånt konstigt tillstånd när man varit vaken i över ett dygn, det känns som att allting som händer då egentligen hände i forntiden, antagligen under en suddig utekväll, och man återupplever bara fragmentariska minnen vilka alla är ganska diffusa i kanterna. Det är likt ett drömstadie på många sätt, man är förbryllad men man förstår inte helt och hållet att man är det, saker flyter förbi och man har svårt att fullborda tankar. Men nu är en ansökan inskickad och två blusar är fyndade på loppis (vi pausade med lite sånt också) — så långt så bra!
 
Jag somnade på soffan innan midnatt igår till ljudet av ett Arkiv X-avsnitt (bilden gav jag upp med efter fem minuter eftersom jag var så trött att jag såg dubbelt, bokstavligt talat) och sex timmar senare vaknade jag. Nu, tre timmar av slösurfning senare, känner jag att jag lätt kunde sova sex timmar till men det har jag inte riktigt tid med. Det är morgon och jag har gjort ingenting, men det känns som sen kväll efter en lång och fullspäckad dag. Tupplura klockan nio på morgonen, tja varför inte?
linnea p.
Publicerad 01.12.2012 kl. 08:48

fool's gold, clear quartz, stephen fry, et cetera



Här är en gammal bild på några stenar jag köpte för ett och ett halvt år sen. De där mörkare stenarna ser ju bara ut som helt vanligt gruskross på bilden men nejdå, det är faktiskt en mer extravagant form av gruskross, nämligen kattguld — pyrit. Då jag var liten och gick i barnträdgården så brukade jag tillbringa eftermiddagarna hos min moster innan mina föräldrar slutade jobbet. Strax invid deras gårdsplan låg en stor sten ute på en åker, högst uppe på den fanns ett område med mycket kattguld i sig, eller antagligen var det glimmer — biotit eller muskovit — eftersom det lossnade i tunna flagor som vittrade alldeles för enkelt. Där uppe på den där stenen brukade jag och min kusin Mia sitta, utrustade med mindre stenar att hacka på den med för att få loss bitar av kattguld (som vi kallade det), varje gång nån av oss fick loss en bit ååh-ade och aah-ade vi förtjust och för det mesta såg vi sedan kattguldet vittra sönder i våra händer. Någon enstaka gång försökte vi spara bitarna i våra fickor men där var hållbarheten förstås inte bättre. Fool's gold.

Läste nyss att namnet "pyrit" kommer från grekiskan och betyder "a stone which strikes fire", och då förnimmade jag direkt en svag strimma av den där rökiga, lite brända lukten som uppstod då man slog på den där stenen.

Kattguld är en nedsättande bemärkelse där något som förefaller äkta och värdefullt, men inte är det. Ett uttryck med liknande betydelse finns i det franska språket, "l'or des fous". Ursprunget till detta härrör sig från 1500-talet då den franske upptäcktsresanden Jacques Cartier kom till Kanada. Väl framme i Kanada fann han "ett berg av guld" och tillika "ett berg av diamanter". Han fyllde sina skepp med dessa dyrbarheter och återvände stolt till Frankrike, där det konstaterades att det förmodade "guldet" var kattguld och "diamanterna" var kvarts. Denna fadäs myntade uttrycket "Guld från Kanada" som är liktydigt med något värdelöst, med andra ord skräp. Stackars Jacques. (Ulf Lundell är enig.)

Är alltså inne och läser om lite olika mineraler och som alltid dyker såna här New Age-sidor upp, healing dit och meaning dit. Det gör inget, jag gillar att läsa sånt. Finner det mycket rogivande av någon orsak, med en släng av nostalgipirrigt. (Alla som var tonåring och lite ~alternative~ under det sena 90-talet och/eller tidiga 00-talet vet säkert vad jag menar.)

Det brukar slå mig hur sjukt välmående jag kunde vara om de här stenarna faktiskt hade alla dessa magiska krafter som vissa källor menar att de har. Bergskristall t.ex., som jag har många bitar av, den verkar helt suverän. Den skyddar mot negativ energi, hjälper en att behålla lugnet och tålamodet, stimulerar positiva tankar och känslor, gynnar spirituell medvetenhet, ger fysisk och psykisk energi, stimulerar och amplifierar synska egenskaper, och förstärker dessutom andra stenars krafter. Pyrit är inte illa den heller, den skyddar även den mot negativ energi, assisterar med att se det dolda, stimulerar intellektet, förbättrar minnet, förmildrar feber och reducerar inflammationer. Varje gång jag läser sånt här så tänker jag att det skulle vara så fantastiskt roligt att tro på det. Ännu mera fantastiskt vore det ju om det faktiskt också var bevisat. Liksom, känner du dig orolig idag? Men åh ta på dig den där jade-broschen då så slipper du det.

Tidigare idag då jag skulle diska så fick jag en sån briljant idé som är så enkel att jag inte kan förstå att jag inte tänkt på det tidigare — ljudbok! I telefonen! Förstås! Vi vet ju alla att det är tråkigt att diska, och allra tråkigast känns det oftast att komma igång med det för man vet hur bunden man blir där och att man inte kommer kunna göra så mycket annat än att stå där och göra små cirklar med handen och nynna på sånger, eventuellt också få russinhud på fingrarna om det är länge sen man diskat sist. (Och det är det ju konstigt nog alltid?) Nu har jag istället lyssnat på Stephen Fry läsa Harry Potter åt mig och det var direkt så mycket trevligare. Enda problemet, som alltid, är att såna där hörlurar som ska in i öronen inte riktigt vill hållas på plats i mina öron, men om jag inte diskade alltför vidlyftigt så gick det ganska bra. Ska köpa ett par såna där fula hörlurar som kom med gamla freestyle-spelare härnäst. Lite som öronmuffar, men i miniatyrformat. Och helt plötsligt har jag därmed kommit på den ultimata kombinationslösningen på två problem som besvärat mig a great deal: 1) jag diskar för sällan, och 2) jag läser för lite. Känns lite som ett början på ett nytt liv det här.

På tal om Harry Potter och mineraler så finns det faktiskt en sten som heter MUGGLESTONE. Ha! Fast den är en kombination av flera mineralsorter, men ändå.
linnea p.
Publicerad 27.11.2012 kl. 23:36

mycket osammanhängande tankar om ångest och om att blogga om det

Strax efter att jag panikskickat in mina svar till ett frågeformulär för bloggpriset-bloggen så får jag för mig att läsa de andras svar och jag grips direkt av ångest, förstås. Alla andra var roliga och fyndiga och det vet jag inte hur man är. Jag menar, jag är så förbannat torr? Sen publiceras artikeln och så grips jag förstås av ångest då också, inte bara p.g.a. svaren utan också för att jag ser den där förbaskade fjantiga bilden igen, vilken helt uppenbarligen var totalt misslyckad. Liksom. Vad är poängen med den? Hur tänkte jag där? Alltså. Jag önskar att jag överdrev då jag säger att "jag grips av ångest" men nej jag gör verkligen det. Det är inte jag dramaqueenar, tyvärr, utan det är under tiden jag har ångest som jag snarare gör det. Ska inte skriva ett allt för seriöst inlägg om det just nu för jag är på ganska bra humör nu efter att jag haft en riktigt pissig dag och jag vill inte riskera att drabbas av återfall men... nu blev det plötsligt jättesvårt att uttrycka det här. Men såhär — ibland då folk säger att de får ångest eller angstar över något så menar de det aningen halvironiskt. De kanske har tyckt att någonting har varit jobbigt men de har inte mått superdåligt av det. De har inte våndats och det tänker jag att är lyx, det är länge sen jag har kunnat använda det ordet/uttrycket på ett sånt vis. Visst kan jag blicka tillbaka på gårdagars ångest ur ett visst roat perspektiv, för jag vet ju hur bisarr, förstorad och fullständigt irrationell min ångest kan bli, men då man befinner sig där för stunden så är den allt annat än lättsinnig, fast jag även då är fullständigt medveten om att jag har ångest över saker jag inte egentligen har någon orsak att ha ångest för. Det finns olika grader, förstås, men i regel så tenderar jag må onödigt dåligt över onödiga saker. (Ifall att inte börjanet på det här inlägget redan klargjorde den saken — jag menar, va fan Linnea. Va fan.) Jag är inte ensam om det förstås, långt ifrån, så säkert vet de flesta av er vad jag menar.

Jag diagnostiserade mig själv (ja, jag vet hur löjligt det låter men jag VET att det är sant) med GAD för nåt år sen och det är en sån märklig erfarenhet. Det uppstår splittringar konstant och jag vet hur man borde, ska och egentligen måste göra för att bli av med det men jag gör varkendera och nu börjar det här bli farligt obekvämt så jag skippar det och hoppar vidare till det jag tror att jag skulle komma till — jag har på sistone läst så många bra bloggtexter där folk är ärliga med hur de mår och/eller har mått och den ihållande grundtanken är att det är väl inget att tiga om. Att det är väl inget att skämmas för, varken att man mår på ett visst vis eller att man berättar om det. Att i ens egen blogg, av alla ställen, så måste man ju ändå kunna prata öppet om vissa saker utan att man direkt ilar till radera-knappen och rädslan att folk ska hånfullt tolka ens text som ett försök till att kamma hem sympatier. Det är väl ändå snarare så att det personliga bloggandet om något handlar precis ju precis om självuttryck och då torde förstås alla sidorna i den oslipade diamanten som heter egot kunna behandlas! Utan att det blir nån större grej av ångest, depression eller allmänna olyckligheter än vad det blir av dagens måltid, utstyrsel eller vad som helst. Ändå är det svårt. Ändå, fast att jag alltid har varit helt på samma linje och vid otaliga gånger tidigare medgett att jag inte mått så bra, så förblir det svårt. Det känns så självutlämnande, och då känns det direkt som att folk står på kö för att döma. Förstås, spelar det nån roll om det var så? Nej, förstås inte. Berör det mig att folk dömer mig i tysthet? Nej, förstås inte. Blir jag nedslagen om folk dömer mig p.g.a. min ångest helt öppet? Nej, förstås inte, jag blir ju skitarg och fylls med ett enormt förakt för den personen som helt uppenbarligen bevisar sig vara en fullständigt värdelös individ som hyser noll empati men istället massor med ren och pur ELAKHET. Så jag menar. Whatever, liksom. Jag dömer tillbaka och tycker mig ha all rätt att göra det också i såna fall. Men ändå spelar det visst roll, för när det gäller känslor och rädslor så är det skitsvårt att minnas att filtrera saker genom logik-silen, så i nåt märkligt bristande hörn av hjärnkapaciteten så spelar det inte bara roll utan det blir t.o.m. jäkligt skrämmande till på köpet. Men jag tänker att det kanske går att avvänja sig ifrån, eller åtminstone måste det gå att vänja sig vid rädslan och att trots den utöva små blygsamt modiga akter nu som då, att det borde ju börja gå lättare.

Just angående det här att fiska sympatier, så är det egentligen ganska märkligt att det är något man går och gruvar sig över. När jag själv skriver såna här inlägg så är det en form av att ältande, varken mer eller mindre. Det hör till en av mina svagheter, jag ältar som bara attans, men jag mår oftast bättre av det också. Det är lite relaterat till det där konstiga fenomenet att om man tycker att man har gjort bort sig angående något och man inte har möjligheten att reda upp det så känner man sig redan lite mindre dum bara man berättar åt någon om hur man gjort bort sig och så kan man fnissa lite åt det och så känns det bättre. De flesta liknande inlägg som det här publiceras dock inte ens, just för att jag blir så rädd för det där skamliga skamliga fiskandet. Och jag tänker att det är så fel. Så vaddå om någon vill ha uppmärksamhet och stöd? Det är väl ingen nyhet för någon att sånt känns bra. Det ska erkännas att jag tycker att det lätt blir motbjudande med personer som i verkliga livet mest står och skränar "Jag! Jag! Men jag då!", men nu är det ju så att vi vistas i bloggosfären här va och alla väljer själva inte bara vad de skriver utan också vad de läser så vill någon ha pepp så ska man inte skämmas för att fråga om det. Det där sista vill jag t.ex. ha pepp på, för jag vill såklart att ni ska hålla med, men det ska erkännas att till stor del så beror det bara på att jag tycker om att känna att jag har rätt. Ha! (På tal om egot.)

Förresten, det var egentligen det här jag tänkte att jag skulle skriva först, angående det där bloggpris-formuläret men också till viss del relaterat till det att folk står i kö (för att döma en, som jag nämnde innan, men nu bara till köande i allmänhet), så tänkte jag lite posta en vits där i kommentarerna för att efterhands-kompensera för min torrhet. Tänkte helt seriöst posta den här vitsen:

The day of the prom, I go to a tailor to get a new suit- there was a long line. Next, I went to a limo service to rent a limo- there was an even longer line there. Next, I went to a flower shop to get the girl a batch of roses before picking her up- there was AN EVEN LONGER LINE there. I pick her up and we go to the prom, there is a line to the entrance that soon resides. We go to the photo shoot to get a photo together, there is a line there too. We get hungry and decide to get food, there is a line there as well. We get thirsty, there is no punchline.

Skulle ju räddat situationen jäkligt bra alltså.
linnea p.
Publicerad 26.11.2012 kl. 22:41