sen när blev det så jäkla svårt att skriva dagbok?


 
Fick ifjol en sån fantastisk sak som en treårsdagbok av min syster Cajsa till julklapp, precis som jag önskat mig. Älskar idén, men i praktiken gick det inte så bra — den första veckan skrev jag varje dag men sen började jag glömma bort det titt som tätt och bara mer och mer och då tyckte jag charmen försvann ganska snabbt. Lyckades också slarva bort boken ganska hastigt, trodde att jag hade glömt den hos mina föräldrar men ett par månader senare hittade jag den bakom lp-spelaren. Hade kastat in handduken redan vid det skedet den återfanns. Jag tänker att i 2013 (& 2014 & 2015 — det är ju en treårsdagbok, trots allt) ska jag ta i med nya tag, så jag har limmat över det jag skrivit i den hittills. Läste igenom det igår natt och fy fan vad jag blir trött på mig själv. Jag ska aldrig mer ursäkta mig för hur slarvig min handstil är/hur ovan jag är att skriva för hand (och exakt vem är det jag ursäktar mig för egentligen?!), eller redogöra för mina sovvanor hur jävla upp-och-ner de än är för herregud vem fan bryr sig, och inte ska jag heller gnälla om hur trött jag är för den delen. Det enda det minsta relaterat till sovrutiner jag ska godkänna är sånt här, från 13 januari 2012: "Sov hela dagen, och jag menar hela — steg upp vid midnatt!" för man behöver faktiskt inte säga mer än så och, ja, det där var ju ganske extremt ändå. Och det där ska också gälla för den här bloggen, ska inte prata sovvanor längre, och jag ska inte heller längre inleda inlägg med att berätta att jag inte har något att berätta. Ibland då jag vill blogga (eller skriva dagbok) så tar det en stund innan jag kommer igång och då måste jag liksom värma upp med nåt poänglöst dravel, det är ofta den vitsen som "jag är så trött"/"jag sov så och så"/"jag har inget att säga egentligen" o.dyl. uppfyller, och visst, det är väl okej att man blajar lite för att bli varm i kläderna. Men för guds skull, radera det sen. Det går ju hur bra som helst på en dator. Låtsas bara skriva det, eller korta åtminstone av det. Gå inte in i långa utläggningar och invecklingar om exakt hur och när jag sovit eller precis varför och huruledes jag är en skittråkig människa. G a h .
linnea p.
Publicerad 20.12.2012 kl. 16:55

julafton tjugohundrafem

Mamma nämnde något om de här sju år gamla bilderna ganska nyligen, och händelsevis råkade jag snubbla över dem ikväll.





Bodde i Nykarleby på den tiden och jag hade lyckats glömma mina julklappar där, av alla saker, så jag fick köra dit och tillbaka på julaftonseftermiddagen. Vädret passade perfekt för den dagen. Det var krispigt, vindstilla, kallt och väldigt vintrigt. Inget direkt solljus men ändå klart. Minns att jag var äcklig stressad och irriterad på vägen dit, men på hemvägen så infann sig lugnet och jag tänkte att det var ju ganska trevligt att tillbringa en del av julafton på det där viset, ändå, på väg någonstans ute i vinterlandskapet.
linnea p.
Publicerad 19.12.2012 kl. 17:48

summer tourist in berlin

 
Försökte igår lära mig hur man gör egna filter och lager i Windows Movie Maker och Windows Live Movie Maker och filmklippen från Berlinresan i somras fick agera försökskaniner. Det är mest klipp filmade inifrån S-Bahn-vagnar eller bussar, för det var typ enda gångerna jag kom ihåg att filma. Är i allmänhet inte bra på film alls, är dålig på att filma även då jag kommer ihåg det och är verkligen inte någon toppenredigerare direkt, men... practice, practice? Tror f.ö. att jag föredrar stopmotion, för det är ju i princip en jättelång gifanimation bara.
linnea p.
Publicerad 18.12.2012 kl. 14:50

nightmare on handelsesplanaden

Hade den mest patetiska mardrömmen nånsin i morse. Jag var en lerklump som gick på en väg och bakom mig hörde jag ljudet av en annan lerklump som hotfullt höll på att studsa ikapp mig, jag visste att den skulle hoppa rakt på mig och vi skulle mosas ihop. I min rädsla snubblade jag och låg handikappat kvar och darrade på mage, vilket jag tyckte blev tillräckligt kusligt för att väckas av det. W h a t.
 
GPOY.
 
Vaknade på rygg, förstås, var lite darrig tills jag insåg hur totallöjlig mardrömmen hade varit. Svängde mig med ett ögonhimlande fnys på sidan, somnade om och sov gott vidare. Alltid får jag mardrömmar av att sova på rygg, verkar det som. 999 gånger av 1000 som jag vaknar av en mardröm ligger jag på rygg. Jag måste ha en verkligt marinbjudande torso.
linnea p.
Publicerad 18.12.2012 kl. 14:08

femtonde december



Här är två bilder från Jims spelning på Ritz i lördags, en lyckad tillställning men man kan dessvärre inte säga detsamma om mitt förevigande. Avskyr typ alla bilder, ljussättningen sken underifrån, anslagstavlan bakom honom hängde snett (eller så är golvet snett?) och, ja, där har vi två utmaningar som jag tydligen inte klarar av. Gah. Men jag filmade en del låtar med Jims kompaktkamera för jag lyckades äntligen lokalisera laddningssladden tidigare på dagen, den hade varit försvunnen sen i somras men jag hittade den till sist i Jims ryggsäck, hah. Fick ställa till med ett mycket provisoriskt och otillförlitligt stativ, så bilden är det lite si och så med, men kanske dyker nån låt upp senare om ljudupptagningen inte blev helt bajs.



Kuti och på-bilden-tämligen-anonyme Frank var också där på spelningen — hade gärna tagit fler bilder av gästerna men det glömdes bort sen, mycket p.g.a. att jag träffade på Lotta (yay!) och tyckte förstås att det var mycket roligare att prata med henne än att smyga omkring och vara borderline-creepy.



Efter att Ritz stängde begav vi oss ut i snöyran på väg till nyare jaktmarker.



Närmare bestämt till D.O.M., som vanligt, där jag ägnade mig åt lite smygfotografering på en del av gänget som satt en bit bort.



Mera smygfotografering, också på folk en bit bort. En vacker dag ska jag äga ett objektiv som låter mig ta bilder av de som faktiskt sitter vid samma bord som mig, utan att jag måste vänta på att de går några meter bort eller utan att jag själv, för den delen, måste gå ett par meter bort.


Fick syn på en målning på bardisken som jag aldrig sett förr fast man varit dit hundrafemtioelva gånger förut, blev helt paff när lampan ovanför den helt plötsligt tändes och där uppenbarade sig... Jesus? Antar jag?
 
Mitt kamerabatteri tog slut där under pubvistelsen men människobatteriet räckte vidare till Brödfabriken. Helt superlyckad kväll, det enda egentliga minuset var att den tog slut lite för snabbt. Igår sov jag mestadels av dagen, hade lite huvudvärk mot kvällen men annars var jag bara jäkligt trött. Hade inte sådär okontrollerbart med ångest heller som jag brukar ha efter en utekväll, hade knappt nån alls faktiskt. Sån jäkla lyx! Hurra!
linnea p.
Publicerad 17.12.2012 kl. 13:22

från en sak till en annan

Det kändes lite fel att posta ett sånt där ytligt inlägg som det förra nu ikväll, efter de fruktansvärda skolskjutningarna i Connecticut. Här fortsätter livet sin gilla gång, liksom. Och det gör ju det, men det är ett jäkla privilegium. Ett som plötsligt kan tas ifrån en, så som det gjordes de många barnen och deras familjer. Varje dylik skjutning är förstås helt obeskrivbart tragisk och förfärlig, t.o.m. för mig som en person utan anknytning och som befinner sig på andra sidan jordklotet så märker man att ord inte räcker till för att göra hemskheten rättvisa. Och fast det är fel att rangordna snarlika massakrer och fast det också naturligtvis är fullkomligt omöjligt, så känner jag ändå att den här var så extremt olidligt grym. Barn. B a r n .
 
En amerikansk e-kompis till mig postade en status där hon frågade hur många fler massakrer det skulle krävas för att få igång ett riktigt samtal om vapenkontroll, och jag känner att det är en fråga som egentligen är applikabel utöver USAs gränser, ja, utöver alla gränser. Nu är jag verkligen inte insatt i ämnet men det känns som att strikt restriktiva vapenlagar är väl knappast något som skulle vara ogynnsamt på något sätt, inte i USA, inte i Finland, inte någonstans. Är det tvärtom inte värt det? Händelser som dessa är väl ändå något man aktivt och oupphörligt borde jobba på att förebygga, vare sig det har hänt för många gånger för att räkna, två gånger eller för den delen noll gånger innan. Och då menar jag inte bara att avvärja dem genom vapenkontroll, utan också mera på gräsrotsnivå som genom att motarbeta mobbning, vilket har spelat stor roll i tidigare händelser, och genom att satsa på utvecklad psykvård. Skulle gärna komma med fler exempel här men jag vet verkligen inte vad som skulle hjälpa.
 
Jag tänker att en högre allmänbildning, alltså rent generellt i samhället, inom psykiska sjukdomar inte skulle vara helt oönskvärd — det är något jag tänkt på innan också, oavsett om följderna riskerar vara samhälleliga eller enbart personliga tragedier. Det finns hemskt mycket oförståelse för den typen av sjukdomar i samhället, tyvärr ofta av den föraktfulla eller hånande sorten. Har ett alldeles färskt exempel på detta, var tidigare ikväll på teater och tittade på Next to Normal som då kretsar kring bipolär sjukdom, alltså en psykisk sjukdom, vilket bara gör hela den här saken så ironisk på ett sånt jäkla äckelfult sätt. I alla fall, bredvid mig satt en man som titt som tätt gjorde en del hummande läten, ganska högljudda, och jag menar, visst, jag kan störa mig på sånt jag med. Men då är det viktigt att man tänker på att det här är antagligen något som den personen inte kan rå för. Alla vet att distraktioner i sådana tillfällen som under en teaterföreställning lätt blir irriterande och ingen (vuxen person) vill ju ändå vara roten till andras irritation. Så, allt var frid och fröjd, men så i andra akten var det helt plötsligt en ung kille bakom oss som härmade mannen. Fatta så elakt. Det finns liksom två alternativ här på hur killen resonerade:
 
1) Han antog att mannen hummade för att vara störande, alltså får man härmas för att "sätta honom på plats" = total oförståelse.
2) Han antog att mannen hummade för att han var "störd", alltså får man härmas för att "han är ju sjuk i huvudet" = total oförståelse.
 
Ett tredje alternativ, om man ska riktigt bjuda till och vara extra snäll och förlåtande och benefit-of-a-doubt-giving, är att den unga killen bara råkade humma av en reflex. Men... tja. Hörde en del av hans kompiskrets samtal innan pjäsen satte igång, och de verkade inte vara riktigt öppensinnade trevliga typer, så det är inte liksom bara det att jag automatiskt förmodar det värsta om folk.
 
Jag blev så arg. Jag önskar att jag hade sagt något. Jag missade flera minuter av föreställningen efter att det hade hänt för jag satt på helspänn och väntade på att det skulle hända igen, medan jag gick igenom diverse syrliga repliker i huvudet. (Kunde aldrig bestämma mig om jag ville förlöjliga killen eller undervisa honom, allt jag visste var att jag ville att han skulle ångra sig djupt och be om ursäkt och MENA DET.) Hur kan man vara så fullkomligt oempatisk, tänkte jag. Hur kan man vara så otroligt inskränkt? Men, inte är det ju killens fel. Sådär tror många att det är helt okej att tänka och resonera, för ingen har berättat åt dem att det är det inte. Det tar en hel by att uppfostra ett barn, o.s.v. Killen vet nödvändigtvis inte att det är fel att döma folk på det sättet han gjorde, men han vet förstås att det är fel att mobba och att det är fel att inte hålla tyst med sina dömanden. M.a.o. kan jag ännu avsky honom utan skuldkänslor, tack bra.
 
Nåja, i alla fall, oavsett om man har blivit härmad och hånad eller inte så tänker jag att den påtvingade skammen är något de flesta psykiskt sjuka personer får dras med. Den genomsyrar tystnaden och läses mellan raderna, om den inte uttrycks rakt på sak. Det är ingen hemlighet att fysiska sjukdomar är accepterade och inget man behöver skämmas över, men när det gäller psykiska är det mycket hysch-pysch och tala-bakom-ryggen runtomkring dem. Lider man av en psykisk störning eller sjukdom är man aldrig bara sjuk, man är sjuk. Störd. Vrickad. Knäpp. Galen. Rubbad. Jag vet att ni också hör klangen i dessa ord fast ni läser dem tyst. Jag är själv inte helt fri från psykisk störning, jag har ingen diagnos, antagligen för att jag ändå är så pass "frisk", men jag vet också att det är något som inte är helt "så som det ska" med mig. (Jag menar, redan det att man har massor med ångest måste ju vara ett tecken på att en skruv är lös, ha ha.) Det kan jag för det mesta acceptera både för mig själv och inför andra utan att jag tycker att det är nån stor grej av det — jag är vem jag är, liksom — men inget gör mig lika ledsen, sårad och kränkt som när någon nån gång insinuerat att jag är sjuk. På det där sättet, med den där klangen. Det är så jäkla dömande, och det är fruktansvärt känsligt i.o.m. att kan man till viss mån relatera till psykiska störningar, så träffar det mitt i prick. Man är ju sjuk. Man kan inte förneka det, och är man verkligen sjuk så bevisar man ju bara hur sjuk man är genom att förneka det! Man kan bara stå där och bevittna hur en person tycker att man är värd mindre i medmänsklighet och värd mera i förakt, för att man t.ex. inte har samma kemiska sammansättning i hjärnan som den andra personen. Man vet, och ens stolthet vet, att man inte ska gå med på sånt. Att man ska vägra mätas enligt andras fördomar och fördömanden. Trots det är det precis sådant som gör att man skäms, oavsett hur ettrigt varje nerv i en skriker emot det i desperata protester. Man skäms för att man är så jävla misslyckad som människa, i andra människors ögon. (Man skäms också för att man blir så ledsen och ställd, när man önskar att man var stark och kylig och fylld av dräpande repliker.)
 
Skam är en oerhört tung börda att bära, det vet alla som någonsin varit tvungna att släpa på det oket ens en sekund, och det är så tungt att det, för att fortsätta på metaforen, gör att man sjunker djupt ner i leran ute på den där åkern man försöker gräfta eller vafan man gör med åkrar och ok. Det blir svårt att söka hjälp när man känner att man döms för det man behöver hjälp med. Det kan säkert alla relatera till, för så är det med alla saker, och inte bara psyket. (Vem har inte suttit som ett frågetecken under en skollektion nångång men inte vågat fråga vad som menas för att alla andra tycks ha fattat?) Jag tänker också att skulle man lyckas eliminera den här skammen så skulle det också göra att folk var mera uppmärksamma på folk som verkar må dåligt. Nu håller sig folk mycket för sig själva när det gäller sånt för man dels inte vill inkräkta, och dels för att man inte vill vara fräck och "stämpla någon". Det är ju synd det med. Mår man väldigt dåligt kan det vara mycket svårt att själv vända sig till någon. Märker man att någon inte alls mår bra borde man väl ändå fråga hur den personen har det. Personen kanske inte avslöjar att hen inte alls mår bra, men jag tror ju nog att så gott som alla åtminstone mår litelite bättre av att någon faktiskt verkar bry sig tillräckligt mycket för att fråga. Det är inte mycket, men det är alltid något. Och ibland är något redan mycket.
 
Jag är så långt ifrån mitt ursprungliga ämne och jag kommer bara på mer och mer saker jag kunde säga om psykiska besvär men det här har redan sen länge sedan blivit ett riktigt praktexemplar på inlägg jag inte borde skriva om natten då mitt omdöme är suddigt i kanterna. Kommer antagligen ångra så mycket av det imorgon och tycka att jag låter dum och korkad igenom hela alltihopa. (Morgondagens bekymmer! Bokstavligen, haha.) I alla fall, för att anknyta till skolskjutningar som var börjanet till detta svammel — kom förstås in på det för att folk redan slänger ur sig "han var psykiskt störd" som förklaring på varför Connecticut-gärningsmannen gjorde som han gjorde. Det är ingen förklaring, det måste ju finnas mer till det än så. Åtminstone måste det finnas ett förtydligande —  miljontals människor är "psykiskt störda" utan att nånsin ens i misstag tänka på att göra vad han gjorde. Sen menar jag förstås inte att det att våga fråga om hjälp skulle vara den magiska lösningen på problemet, men det kunde vara ett steg i rätt riktning mot en lösning på mångas olika problem, och som jag sa innan så är det eftersträvansvärt oavsett den eventuella följden av en obehandlad psykisk sjukdom. Jag tror ju naturligtvis inte heller att man kan säga "gör si och så så händer inga såna här massakrer igen", men jag är åtminstone övertygad om att det är inte bara en sak som är problemet. Jag vet fan inte vilka alla olika beståndsdelar det finns men det måste ju finnas nå smarta människor nånstans som kan luska ut en del av dem och berätta hur man ska åtgärda sånt. Jag vet inte om det är möjligt att förebygga såna här tragedier, men det måste jag ändå tro att det är. Annars har man ju gett upp hoppet.
linnea p.
Publicerad 15.12.2012 kl. 04:49

bärnaglar

 
Mina naglar har alltid varit svaga och sköra, de går av och splittrar sig och jag måste alltid klippa ner dem mycket kortare än vad jag skulle vilja. I höstas var de extremt värdelösa och jag fick gång på gång klippa ner precis vid den där gränsen där de sitter fast i huden. Hemsk känsla för mina fingertoppar, och hemskt ful styling för min nagelmodell. Jag har små naglar och när jag klipper dem så kort når de i princip samma mått på både längd och bredd. Sen kom jag på att lackar man dem i en röd nyans så såg de ut som små runda bär, vilket fick mig att bli ganska förtjust i den superkorta nedklippningen ändå. Har kört på bäriga nyanser sen dess, oftast i färgskalan övermogna röda vinbär till omogna svarta vinbär men nångång också blåbär, och jag har varit nöjd med det. Tänkt att alla nagellack jag äger som inte platsar i kategorin "bär" kan jag lika bra göra mig av med. Men så helt plötsligt märkte jag att de är ju inte så korta längre! Kolla:
 
 
Det är något seriöst fel med mitt huvud-till-axlar-förhållande på den här bilden, jag ser ut som en Pez, fast med armar. Jag lovar att de vanligtvis sitter fastmonterade i ett par axlar. I alla fall, det ser inte ut för mycket på bilden men alltså detta är svinlånga naglar för att vara mina! De brukar aldrig gå med på att växa så här långt utan att brytas eller splittras. (Usch vad jag utmanar ödet nu, peppar peppar, ta i trä, o.s.v.)
 
Önskar jag hade tillgång till lite naturligt ljus så jag kunde föreviga hur perfekt färgen på mitt nagellack är. Och jo, det är också bärigt. Som krusbär. Med lite silverskimmer i daggdroppar på, eller nattfrost kanske.
linnea p.
Publicerad 15.12.2012 kl. 01:29

jims låt

Jims nästa skiva börjar bli klar och igår postade han en låt från den på Soundcloud. Den tycker jag ni ska lyssna på, t.ex. här:

 
Har inte själv hört den innan! Eller, ja, har ju förstås hört gitarren då han övat här hemma — och den brukar fastna i huvudet — men det är alltså ingen låt han spelat live ens så den är helt splitterny! Och bra!
 
Spelning imorgon!
linnea p.
Publicerad 14.12.2012 kl. 14:23

blomvetare efterlyses

 
Vår lilla aukubaplanta (är ganska säker på att den är en Aucuba japonica variegata, men jag har tappat bort lappen) som brukar må väldigt illa för det mesta fick en energikick helt plötsligt och blommade. Eller, jag vet inte riktigt vad det där är? Internet säger att den ska blomma med små mörklila kronblad men där skjöt inga sådana ut, den skjöt istället ut små ljusgula spröt i små knippen och sen sipprade en vätska ut i varje knippe som lämnade där i droppform, och så stannade den i ett par dagar tills spröten började vissna. Dropparna, som jag antar att är nektar, blev lite större under varje dag av blomningsperioden och finns ännu kvar där fastän spröten har skrumpnat ganska ordentligt. Vad handlar det om? Varför gjorde den sådär?
linnea p.
Publicerad 14.12.2012 kl. 13:29

kring jord som sol'n förlät, skuggorna ruva

Bloggpaus, pah! Blev så ivrig angående den där idéen om en semi-nystart igår att jag möblerade om här på bloggen, fortsatte idag, är ännu inte klar f.ö., och hux flux känns det redan lite nytt.
 
 
Mellan blogg-renoverandet knäppte jag några självporträtt, tänkte att jag är mera bekväm bakom kameran så Minoltan fick vara med.
 
Är oerhört trött nu för tiden. När jag varit vaken i tio timmar, efter att ha sovit nästan lika många, känner jag mig redan dåsig och kraftlös. Efter tolv timmar är jag sömndrucken och kan knappt hålla upp ögonen, jag slumrar till efter tjugo minuter in i vilket tv-program jag än ser på och vaknar med ett ryck när eftertexterna börjar rulla. Jag spolar (eh, klickar) tillbaka och somnar för det mesta igen efter tjugo minuter till, men det märkliga är att startar jag inte programmet får jag ingen sömn. Jag behöver bakgrundsljudet. Ibland halvsover jag och kommer på mig själv med att lyssna på ljuden men fantisera ihop egna bilder och historier — borde skriva ner nångång vad jag hittat på för jag har alltid glömt vad det var nästa dag, påhittelserna är alltid så sjukt osannolika och ologiska och stämmer för det mesta inte alls överens med vad personerna i programmet pratar om, vilka för det mesta är Mulder och Scully, men i något skrynkligt utrymme i min hjärna finns det neuroner som har absolut inga bekymmer alls med att se sammanband mellan, tja, regeringskonspirationer och elektriska äggkokare, t.ex. Egendomligt.
 
Tänker att tröttheten beror på vitaminbrist, och jag hittade en karta med multivitaminer här på mitt skrivbord, så nu ska jag bli pigg och kry. Jo ser ni, nystarter javisst.
linnea p.
Publicerad 13.12.2012 kl. 17:01