tant grön



Befinner mig i Katternö där jag & Jim vaktar katterna. Igår besökte vi några loppisar i Jakobstad och jag hittade denna mossgröna rymliga vinterkappa av Åbobaserade märket Milgo för ynka 6€. Internet hävdar att företaget Milgo registrerades år 1974 (& upphörde 20 år senare) så jag gissar att kappan tillverkades då nångång, under mitten av 70-talet. Tittar man på skicket den är i så skulle man däremot tro att den var tillverkad typ igår — den är m.a.o. helt i toppskick, knappt använd alls.

Och på tal om gamla kläder som inte har kommit till så värst regelbundet bruk; skorna! De köpte jag (nåja, mamma) 1996 eller 1997, jag gick på sjuan i alla fall. Mina skolkamrater tyckte att de var löjesväckande höga (ja, det var andra tider då...) och ville gärna klargöra den åsikten för mig, så jag mjäkade ur och använde dem sen knappt. Nu, runt sexton år senare, har jag tagit dem i bruk igen. Take that, Sursik skola!

linnea p.
Publicerad 24.02.2013 kl. 15:39

we blog web log

För nån vecka sen läste jag nätversionen av intervjun med bl.a. Karin L. i Västra Nyland, "Bloggen är inte död", och jag håller naturligtvis med om det. Har inte ens tänkt tanken att bloggandet som hobby skulle löpa risk att dö ut, tycker t.o.m. bloggandet har vuxit starkare (just p.g.a. kvaliteten som Karin också pratade om), men däremot tycker jag mig ha noterat att det haft ett uppsving i trendigheten i Svenskfinland, vilket sedan har dalat en aning, och förstås att trenderna överlag inom bloggandet har pendlat av och an. Som inom vilken uttrycksform och hobby som helst, med andra ord. En tid var det t.ex. modebloggar som gällde och nu just toppar många inrednings- samt träningsbloggar om man kollar på Bloggtoppen.fi. Då jag tog mina första trevande steg ut på internet så var det de personliga, ofta så till den grad att de egentligen kan klassas som privata, dagboksskriverierna som gällde. Hur länge folk har skrivit dagbok på internet vet jag inte men ordet "weblog" myntades år 1997 så då var det förstås redan tillräckligt förekommande för att folk skulle hitta på ett specifikt uttryck för det. Två år senare dök ordet "blog" up, härstammande ifrån att en klurig typ satte till ett mellanslag i ordet weblog och åstadkom därmed frasen "we blog". Och fjorton år senare bloggar vi ännu.

Har sagt det förr, men — jag har själv haft svårt att identifiera mig med de termerna, att jag "bloggar", eller att jag är en "bloggare". Fortsättningsvis tycker jag att det för det mesta känns mera rätt att säga att vad jag gör är att skriva dagbok på internet, eller föra en journal. Det gjorde jag innan jag hörde uttrycket "blogging", och det där att blogga kändes som något väldigt specifikt — definitivt mera proffsigt, fyndigt och iakttagande än det jag sysslade med, men också att bloggandet handlade mer om att berätta om saker man tänkt och gjort, snarare än att berätta hur man har känt under tiden. Fortsättningsvis känner jag av samma gräns där emellan, även om bloggande har blivit en paraplyterm som massor av ageranden på internet passar in under. (T.ex. statusuppdateringar på Facebook är en form av blogg, det ni!)

Framför allt märker jag av en stor skillnad inom attityderna till bloggandet och bloggare bland icke-bloggare. Hoppar man redan bara tio år tillbaka i tiden var det ännu tämligen ovanligt, åtminstone på finlandssvensk mark, och folks respons till bloggande varierade oftast mellan att tycka att det var obekvämt och opassande, att vara "så avslöjande", och att tycka att det var spännande och modigt, av samma orsak. Nu för tiden har det blivit vanligt att folk tycker att det är löjligt, t.o.m. egotrippat. Navelskådande och narcissistiskt. Att granskar man det med rätt styrka på glasögonen så genomskådar man det och ser att det inte är annat än ett behov på uppmärksamhet. Och visst, till viss mån är det ju det. Det hör väl för det mesta till människans natur att vilja umgås. Vore man väldigt asocial skulle man knappast blogga. Och där finns också ett nyckelord; att det handlar om socialitet. (Nationalencyklopedin definierar: den förmåga till socialt umgänge som utmärker det artspecifika levnadssättet hos såväl människan som andra djur.)

Internet består av ett nätverk, skapat av människor, upprätthållt av datorer. Där har vi sociala relationer som är sammaknutna via teknik Att man sedan också socaliserar på internet, via Facebook, via Reddit, via bloggar, via IRC, via en oändlig drös med sociala forum, skapar samhällen. Riktiga samhällen, fast de är på internet, eftersom bakom varje användarnamn finns en riktig användare. (Som ju alltid är en riktig människa, inte en katt, som bilden överst vill föreslå. Och även om människan beter sig som ett troll, fast då kan man egentligen strunta i dem för de vill ändå inte tas på allvar.) Det tycks vara svårt ibland för vissa att komma ihåg det här, men det är en annan historia. Poängen är att internet är precis vad det låter som, ett nätverk, ett kontaktnät, internt mellan alla de som har tillgång till det. Jag väljer att bl.a. utnyttja det socialt, som de flesta andra.

På sistone har jag uttryckt mig aningen syrligt ett par gånger om den här krassa inställningen att om man bloggar så "låtsas man vara nån", det har varit gammalt länge redan och ändå klänger en del personer fast vid den uttjatade nollsusningen. Såhär kommenterade en "Vasabo i centrum" (howdy neighbor!) på Vbl.fi för några veckor sen:

"Och förresten... vem bryr sig om vad nån bloggare skriver. Börjar bli irriterad på alla dessa bloggare som försöker framstå som någon sorts "wannabe-samhällsdebattörer" utan desto mera tanke bakom sina skrivelser."

Om jag lyfter bort mig själv från situationen och struntar i hur befängt det är att jag i egenhet som personlig bloggare beskylls för det faktumet att offentliga nyhetsmedier sett nyhetsvärde i min personliga åsikt (och för att inte haft en tanke bakom mina skrivelser, jag menar, ursäkta kan du läsa?), så är det fortfarande befängt ändå. Inte bara för den delen att här har vi en anonym kommenterare på Vasabladet som tycker sig kunna avgöra vad andra personer bör och inte bör blogga om — Basse N. illustrerade f.ö. den här inställningen helt perfekt som vanligt i Internetbestämmaren — utan även för den delen att: Vi är väl alla del av samhället? Vi har väl alla rätt att diskutera det? Vem, om inte samhället, ska prata om samhället? Bloggosfären är dessutom en del av samhället. På vilken mark, i vilket sammahang, ska vi prata om samhället, om inte i samhället? Kom igen, människor! Tänk lite!

Idag tänker jag att bloggandet håller på att växa upp. Granskar man det åldersmässigt så är det väl en tonåring, men det är en brådmogen sådan. Det finns tyvärr ännu delar av internet som frenetiskt trotsåldrar, och inget ont om barn eller så men vuxna är de ju fan inte liksom. Peppe Ö. skrev igår ett klokt inlägg om att Med makt kommer ansvar när man sysslar med alla former av medier, så även bloggandet. Håller förstås med! (Som ett konkret exempel på hur stor roll bloggande faktiskt kan spela så berättade Expressen i januari att Carolina Gynning krävs på skattepengar och att det hade hon knappast gjorts om det inte var för hennes bloggande.) Med läsare kommer inflytande och med inflytande kommer makt och med makt kommer ansvar — eller, ansvar borde komma. Och jag tror fler och fler börjar inse att bloggande är inte bara nån fånig liten obetydlig grej, det kan vara det och det är okej men det behöver inte på något vis begränsat till det. Känner ingen tvivlan över att bloggandet är här för att stanna, vare sig hobbyn utövas via mikrobloggar på Twitter, personliga bloggar på Ratata, kolumnbloggar på Hbl, eller vad som helst. Det faktum att bloggande också har blivit ett yrke för många säger förstås även det mycket om dess slagkraft.

Har inte helt på klart vart jag vill komma med det här, men i alla fall, min personliga åsikt här nu bara (som alltid annars också men uppenbarligen måste man vara tydlig med det ibland), såhär tycker jag: Det är skitkorkat att underskatta internet. Det är också jättetrist att avstå från att utnjyttja potentialet som det serverar, bara för att några självutnämnda domare och jurymedlemmar med ingen makt alls tycker att man är irriterande då man i ett forum pratar om vad man vill, vilket man har rätt till. Nä, sånt går bort. Diskutera, reflektera, analysera, blogga mera, säger jag!

linnea p.
Publicerad 21.02.2013 kl. 10:54

tant gredelin

Som tidigare omtalat — nu över till ytligheterna: Det är så sällan jag tar på mig en klänning att jag tänkte i lördags att det måste ändå förevigas. (Ja varsågod, internet, och tack för påhittat visat intresse!) Dock skedde förevigandet några dagar senare för det känns ganska kontraproduktivt att även dokumentera tidsbristen då man befinner sig i den, även om man också befinner sig i klänningen.


Har en svag punkt för klänningar som ser ut som något Sue Ellen Ewing hade burit om hon bara var uppskattningsvis 250% tantigare, så när jag såg denna plommonlila plisserade sak med knytkrage så kunde jag inte motstå den fast den var för stor. Jag lyfte den några centimetrar i axlarna, minskade den nån tum i sidorna, och sen hann jag inte med mer korrigering fast det inte skulle ha skadat att lyfta och minska lika mycket till. Mina skor är förresten lite coolare än vad de ser ut för de har en klumpig klack, men, ärligt talat, så är de ändå töntiga. Och tantiga, jag bestämde mig för att låtsas att det var något jag eftersträvat. Skor är alltid svårt. Får så vansinnesont i fötterna av de flesta skor som ser ut som något man faktiskt vill ha på fötterna ens.


Check out the lyster! Bältet är ett annat loppisfynd, men sen några år tillbaka.

Sen var typ det första jag gjorde att tappa en bit potatissallad på klänningen så nu har den en mörk fettfläck på ena sidan. Duktigt.

P.S. Förr på Facebook fanns det en massa test man kunde göra, minns ni dem? Minns ni Dallas-testet? Jag blev Sue Ellen. Jim blev J.R. Sen blev vi ihop. Jeps!
linnea p.
Publicerad 20.02.2013 kl. 16:44

riktningslös ventilering

Vaknar runt klockan fyra på morgonen, inser cirka tio timmar senare att jag glömt att dricka kaffe. Förstår inte hur sånt kan hända. Amatörmässigt. Det var idag jag skulle get shit done men istället har jag sett på Arkiv X (åttonde säsongen, smågråter mycket, gillar både Doggett och Reyes tusen gånger mer än sist), fotat lördagens utstyrsel (kommer snart för jag ska gå över till att vara en sånhär irriterande modebloggar-wannabe istället ser ni), spelat Candy Crush Saga (i princip maniskt), samt förundrats över att dåsigheten aldrig ger med sig ens det minsta. Jobbar på att åtgärda det sistnämnda nu just men det är ett motsträvigt kneg.

Det har visat sig vara en stor utmaning att återfå fokus vad det gäller, eh, det där då. Hade trott att en ledig helg skulle göra gott för min koncentrationsförmåga men det gick helt tvärtom. Sen helgen har jag sovit i oregelbundna korta perioder men ändå nästan hela tiden, sen har jag vaknat, tittat på diverse tv-serier, somnat om för att vakna till eftertexterna, det där klassiska. Inatt vaknade jag av en mardröm där jag var tvungen att förklara åt nån hemsideinnehavare varför det inte är helt schysst att fotografera tjejer som tränar och sedan sexuellt objektifiera dem i ett galleri online, och jag var tvungen att göra det lugnt, sansat och ge konstruktiva förslag och tips även när jag själv blivit fotograferad då jag cyklat nånstans. Såatt. Inte ens mitt undermedvetande pausar från genusdebatterandet! Ganska knäppt.

I verkliga livet läser jag kommentarer på Hbl och rasar (faktiskt, för första gången) men jag kommenterar inte för det känns lönlöst, och vad kan jag säga? Det tär på en ibland. Det är alltid de argaste-bara-för-att-vara-argaste, mest snedvridna, minst rationella personerna som kommenterar allra mest och visst ska man strunta i dem men jag blir inte av med den här gnagande irritationen att de förstår ju fan inte (alltså de GÖR verkligen inte det, de tar upp en massa irrelevant trams hela fuckin' tiden), och inte heller kommer jag ifrån den bedrövliga övertygelsen om att det förstås är de som uttrycker sina åsikter som även sprider sina åsikter. Beklagligt, i och med att det alltid alltid alltid är dräggen som ropar mest. Det är alltid de som hörs och syns mest som har störst inflytande på de som inte redan fattat grejen, och förstås vill jag att alla ska fatta. Jag tycker onekligen att det är mycket i debatten-om-debatten som är motbjudande fult och snedvridet. Och på andra (även sakligare) kommentarsfält och diskussionsforum ser jag också samma mönster — folk fattar inte. De fattar så lite att de inte ens fattar hur lite de fattar. (Meta!) Och jag tycker kanske att de borde skämmas lite för det. Eller jag tycker att det skulle jag ha full förståelse för ifall de gjorde.

Samtidigt så skäms jag med, jag har många bra mejl att svara på som jag skjutit upp på i några dagar nu, sen den där pausen började (och aldrig tycks ta slut helt och hållet). Istället sitter jag här och känner mig så jäkla överväldigad och översvämmad med hela debatthögen (både bra och dåligt) att jag totalt kollapsar vid tanken att tänka, jag menar faktiskt tänka, på det igen. Och ändå är tankarna här hela tiden.

Men ibland brukar det fungera att tjata av sig ut i rymden och tiden lite, utan speciell riktning. Testar på det nu, ifall ni inte märkte. Tror faktiskt det hjälpte redan.

linnea p.
Publicerad 20.02.2013 kl. 15:38

fin, finare, janne & agnetas bröllop

Lördagen gick i kärlekens tecken, tidigare på dagen fick jag höra nyheten att min bästis har förlovat sig (!!) och några timmar senare infann jag mig på bröllop. Vilket f.ö. var världens finaste.




Det vackra brudparet. Det var helt omöjligt för mig att bestämma mig för bara en bild så här får ni tre.



Festligt folk! Bl.a. Frank vars fotograf-sense was tingling igen, fattar inte hur han gör det men han tycks alltid veta när nån riktar en kamera mot hans håll. Notera dekorationerna med hängande glödlampor och svävande ballonger, på borden var också vita rosor och levande ljus skyddade i glasburkar. Fint!



Programmen var väldans lyckade — det var dans, sång och rörande tal, lite lek och mycket kul, alltigenom jättefint. Alltså, nu låter jag som nån slags bröllopsrecesent och ni hör ju själva hur fel redan det begreppet är och även om det fanns folk som sysslade med sånt vore jag definitivt inte rätt person för det jobbet över huvud taget, men det var bara så genomfint alltihopa att jag vill skryta på det lite.




Henrik och Ludvig i Crystal Clears stod för brudvalsen. Jag har använt så många olika varianter av ordet "fint" i det här inlägget att jag börjar känna mig rejält upprepig och pinsamt språkligt obegåvad, men: Det var, förstås, superfint. Liksom allt annat. Är så glad att jag fick vara där.

Vilket otypiskt puttenuttigt inlägg det här blev. Men det behövs kanske såna ibland, för min skull i alla fall.

linnea p.
Publicerad 19.02.2013 kl. 03:48

några tankar

Är ännu tämligen ofokuserad efter helgens drevpaus och jag har massor med diffusa tankar som bara glidit förbi någonstans i bakhuvudet. Borde kolla debatten en gång till och läsa lördagens Hbl-artikel igen. Det senare är första gången redaktören i fråga har offentligt blivit nämnd vid namn, tror jag? Jag har inte själv velat hänga ut någon men jag har tyckt att det varit jäkligt skevt att jag som "offer" i kaktus-uttalandet har nämnts vid namn gång på gång, men inte den andra parten. Sen angående den där s.k. ursäkten (inte från redaktören, alltså, utan den från kanalen) så stör det mig att man endast ursäktat det grova uttalandet. Att någon ett flertal gånger under en sändning tar upp en debatt som hen inte ens har satt sig in i och varje gång diskuterar den lika hånfullt och avfärdande är väl redan makalöst illa och fruktansvärt oproffsigt det med. Sen å andra sidan vet jag inte om en till "Det var såklart inte meningen"-undskyllning från ledningen är något jag är intresserad av.

Har också kunnat konstatera att jag avskyr benämningen "kaktusgate". Måste det vara en semi-skämtsam benämning på det bara för att illustrera hur dråpligt det var? För nej, det var inte lustigt. Att använda en sån benämning på det är ganska opassande, kan jag tycka.

Sen också på tal om att inte tas på allvar — jag vet inte varifrån allihopa har tagit det här att jag ska ha blivit kränkt. Det har jag aldrig sagt. Jag blev arg, ledsen och jäkligt skärrad. Så mycket att jag började må fysiskt illa. Kanske är det att vara kränkt men tydligen får man inte vara kränkt om man inte vill förlöjligas ännu mer. Schysst.

P.S. Skulle kunna skriva om den där "feministvisan" också men fan alltså det är under min värdighet... och ork, också. Ärligt talat tycker jag den visan i sig själv är under allas värdighet, så nu vet ni det.
linnea p.
Publicerad 18.02.2013 kl. 14:50

ett helt all(ahjärtans)dagligt inlägg

En dag för sent det här men under gårdagen hade jag bara inte tid för det mesta och då jag skulle haft tid hade jag inte ro, och vice versa.

Hjärta & fredlig töntgrimas åt vänner, bekanta och bloggbesökare som inte skriver fula kommentarer! Ni äger. (Och åt Jim, förstås! Som kom hem med en bukett karmosinrosa tulpaner igår. Bl.a. sånt blir man glad av!)

Under helgen ska jag ta paus från det här som jag i mitt huvud har börjat referera till som drevet. Den pausen börjar egentligen redan nu, men om man vill kan man gärna se gårdagens Obsdebatt på arenan.yle.fi. Det var mera diskussion än debatt, och det tycker jag att bara var bra. Sakliga, sansade, smarta gäster — skönt!

Ikväll ska jag till Jakobstad av och an på Friday I'm in love på After Eight. Imorgon kväll ska jag på bröllopsfest med det fenomenala temat knytkalas! Hoppas det är/blir en bröllopstrend som sprider sig, det är ju helt hutlöst vilka utgifter brudpar förväntas stå för enligt traditionen. Nånstans där emellan och innan ska jag bl.a. hinna korrigera loppad klänning, tillaga knytkalasmat och rengöra lägenhet en aning så man inte behöver skämmas allt för mycket när Ida-Lina övernattar. Full rulle! Men det ska såklart bli kul! Känns också helt trevligt med lite IRL-händelser för omväxlings skull, hah.

linnea p.
Publicerad 15.02.2013 kl. 08:16

det där om ignorans

Måste bara inflika en liten grej som besvärat mig: Att säga att något beror på ignorans betyder väl inte att man automatiskt dumförklarar någon? Så som jag ser det handlar det bara om att man inte vet, inte är medveten, inte tänkt på saken bara för att man inte är så insatt i ett visst ämne. Det är väl inte att vara dum? Det var ju ändå ett ganska specifikt och även komplicerat ämne som var på tapeten och inte självklar allmänbildning. Jag är ignorant då det kommer till många saker själv men bara för att jag vet precis noll om t.ex. de flesta sporter, rymdteknik eller möbelrestaurering så tycker jag inte att det gör mig dum. Det tycker jag att vore dumt att tro att nån är dum bara för att de har intresserat sig för andra saker än en själv. Så alltså: Tycker jag att det gör mig dum för att jag inte är insatt i sport, rymdteknik och möbelrestaurering? Nej. Men tycker jag att jag är ignorant, alltså okunnig, inom samma ämnen? Absolut.
linnea p.
Publicerad 13.02.2013 kl. 16:55

suveräna saker idag

Känns som att något hände idag. Saker och ting nådde en vändning, och som jag har väntat på den! Så här är några suveräna saker idag:

  • Fredrik Soncks genomgång av Extrema härskartekniker. Hade själv igår börjat fila på ett litet inlägg om hur media har bemött detta ämne, och idag ser jag att Fredrik har hanterat X3Ms del i det så otroligt skarpsynt och träffsäkert som bara är möjligt. Bravo!
     
  • Heidi Finniläs tankar om Varför är feminister så aggressiva och humorbefriande? och många av kommentarerna! Är naturligtvis väldigt partisk till detta (känner faktiskt som att jag fått nån slags upprättelse) men oavsett skulle jag ändå tycka att det stämde. Om medier vinklar och överdriver "nyheter" så är det lätt att man går på det. Och det gör de, ibland (kanske ofta). Även välansedda sådana. Ska själv försöka se till att tänka på det.
     
  • Annas talande återgivning av Vardagsengagemanget, lägg framför allt märke till just engagemanget och sen bristen på det. (Den observante som hängt med en tid här på min blogg märker kanske också att en del av responsen till Annas meddelande var nästan identisk som responsen jag fick som kommentar på ett inlägg — 1,5 år senare.) I vanliga fall skulle det här befinna sig på en "Usla saker idag"-lista, men jag blir förstås glad att jag inte är den enda som är trött på vissa saker som kontinuerligt tillåts på den kanalen.
     
  • Sist och slutligen, egentligen en fortsättning på den sista meningen i den senaste punkten: Den gemensamma tanken som just nu i alla fall genomsyrar majoriteten av kommentarerna på Radio X3M beklagar kränkande uttalande — att det ingalunda rör sig om ett ynka fult uttalande utan en generell pågående taskig attityd som tillåtit många snedsteg. Även om tanken blivit uttryckt i väl grova ordalag ett flertal gånger. (Men jag antar att de flesta som kommenterar också lyssnar på X3M, så man blir väl som man umgås?) På ett fullständigt personligt plan, uppskattar jag även att en del ställer sig en aning skeptiskt till ursäkten. Skriver kanske mer om det efter Obs-debatten som ska äga rum på torsdag. (Mellan de två meningarna får man fritt associera, om man så vill.)

Är alltså jätteglad att diskussionen börjar mer och mer komma ifrån frågor som ifall om låttexten var ironisk eller ej (vilket det aldrig ens var frågan om), eller ifall feminismen är onödig eller ej (svar: nej, men mer om det även senare), ifall att feministerna har rasat eller ej (personligen skulle det vara mot mediernas inkompetens i så fall), ifall att jag attackerat någon personligen eller ej (ser man inte skillnad på sak och person kan det vara svårt att hänga med i den här diskussionen), och så vidare. Det har blivit oändligt många sidospår. Motreaktionerna tycker jag säger betydligt mer om samhället än något annat. Sånt tycker jag att definitivt är värt att diskuteras, även om man anser att en analys av ett inslag i populärkulturen är onödig. Så ni som alla uttryckt den åsikten, nu får ni snart börja engagera er med andra ordval än "Orka va sådär"!

linnea p.
Publicerad 12.02.2013 kl. 23:51

för mycket, för litet

Det är lätt att säga att man är feminist. Och vill man inte använda den titeln så är det ändå lätt att säga att man är för jämställdhet, för samma sociala rättigheter och för ett jämlikt samhälle. Det är toppen att man säger och tycker så, jag tänker inte gnälla på att det inte räcker till, att folk gör för lite, att man måste kämpa aktivt. Man har all rätt att välja sånt själv.

Men det är konstigt hur många som säger att de är för allt detta ändå stretar emot, när någon annan försöker ta ett steg som är lite större än att säga "Jag tycker att alla människor är lika mycket värda". När någon tar upp exempel som berör hur folk behandlas olika, och vad ett av problemen — stort eller litet — i samhället är, och varför det vore viktigt att försöka åtgärda det, då passar många på att vrida på sig obekvämt och en annan del ilsknar till. De ryggar tillbaka och skjuter ifrån sig ämnet direkt. Det här ser man hela tiden.

Nä, nu gick du nog FÖR LÅNGT.
Nä, nu fokuserar du på nåt som är FÖR LITET.
Nä, nu du, nä.

Och jag tänker ungefär: Men skärp er.
linnea p.
Publicerad 11.02.2013 kl. 23:16