tatueringar & autokromer från 1920/1930-tal

Har varit genomtrött på internet de senaste dagarna, vilket är ganska nytt och även aningen otäckt. Vi har stött på enorma problem med Blemma och det innebär äckligt mycket jobb. Varje gång jag sätter mig vid min dator känner jag angsten välla upp, så jag har mest använt den till att titta på tv-serier och att leta fram bilder fotograferade med autokrommetoden. Hittade på tekniskamuseet.se dessa:




Medicinska fotografier av tatueringar, förevigade av E.D. Schött nångång mellan 1925–1930.

Länge sen jag har tyckt att tatueringskonst har varit så fascinerande. Önskar man visste mer om personen/personerna på bilderna.

linnea p.
Publicerad 18.03.2013 kl. 17:34

ska klampa fram som en fabelbasilisk

Måndagen har sipprat ut över tisdagen också.

Men jag har i alla fall nygamla (& dammiga) nittiotaliga klumpiga vinterskor och en nygammal hellång ormskinnsmönstrad sammetskjol. Alltid nåt.

linnea p.
Publicerad 12.03.2013 kl. 20:15

an extreme case of the mondays

Igår kväll satt jag här och frös, saknade varmare väder, och redigerade bilder från sensommaren. Som t.ex. de här två av nån spirea-art. Trots missnöjet med årstiden så kände jag mig ändå ganska tillfreds — tidigare på kvällen hade jag Funnit Inspiration för en sak jag ska göra i vår/sommar som kanske t.o.m. kan klassas som Konst, så det får ni kanske se då. Känner mig väldigt laddad inför det, retar mig att det inte är möjligt att ta itu med det ännu, oroar mig att jag ska min vana trogen mest tycka att det är kul att planera och påbörja projekt och sen lämna dem vind för våg och utan fullbordan.

Jag hade även äntligen igår publicerat det sista inlägget till Blemma för den här månaden och det var en utomordentlig lättnad att inte behöva tänka på det igen på en stund, efter att varje dag under de senaste två veckorna varit tvungen att göra det. Vilket kanske inte låter som mycket men det känns som det för mig. Vår organiseringsförmåga på redaktionen har varit relativt försvunnen den här gången och det har blivit tungt i längden. Det har gått, men jag har varje dag vaknat och somnat med den där blä-iga känslan, och det har varit svårt att hitta det som är roligt i det, eller, det har tagit länge att komma dit. Så till och med idag då jag vaknade så mös jag lite extra över tanken att jag har Blemma-paus, änt-satans-ligen. Och så får jag veta att sajten ligger nere, så ännu måste jag tänka på det. Blir så arg och trött och less. Vill bara... ja, jag vet inte. Sova i tjugofyra timmar och vakna till att problemet magiskt har löst sig själv, typ, det skulle vara helt jättetrevligt.

Hej och välkomna till gnällbloggen. Idag är jag butter, fast jag stigit upp på den rättaste foten av vad jag gjort på länge. Men nu just, efter att jag mejlat för att försöka reda ut det, finns det inget jag kan göra ändå, vilket jag alldeles precis nu på samma gång jag skrev den meningen först fattade, så det är skönt. Det är bortom min kontroll just nu och det är därmed helt onödigt att jag sitter här och surar. Skrev mer gnäll här men det har jag raderat. Tänker att den aktionen får symbolisera vad jag även ska göra med mina tankar. Nu släpper jag det.

Ska googla på fina bilder och söta, glada djur istället. T.ex. quokkan.

linnea p.
Publicerad 11.03.2013 kl. 16:28

så blev det den åttonde mars då





Att bli gratulerad på kvinnodagen (direkt eller indirekt via "Grattis kvinnor!"-hälsningar på diverse sociala medier) känns ganska, ja, vad ska man säga, nästan förolämpande. Jag är övertygad om att folk menar väl, men det kunde lika bra vara en form av sarkastiskt översitteri. Kvinnodagen är inte en dag vi firar. Kvinnodagen finns för att påminna oss om ojämställdhet, vilket alltså inte är ett glättigt ämne till skillnad från t.ex. födelsedagar eller lottovinster.

Som kvinna är det inte så att jag ens vill ha en kvinnodag. Tvärtom vill jag gärna att vi inte ska behöva ha en, det är liksom det som är hela grejen, men meningen med kvinnodagen missförstås ofta. Jag vill inte ha en dag om året då män uppskattar mig lite extra för att jag är kvinna, jag vill ha 365 dagar om året då alla män(niskor) respekterar mig och behandlar mig som en gelike för att jag är människa. Skottåren vill jag ha 366, men jag kunde eventuellt gå med på att var fjärde år har vi istället en dag då vi absolut måste minnas hur det såg ut förr (nu, och innan nu) i avskräckande syfte, och den kvällen måste vi berätta godnattsagor åt alla våra söner och döttrar om hur orättvis världen har varit och hur viktigt det är att man inte låter den bli så igen, och strax innan läggdags den kvällen jublar vi allihopa och säger "Grattis oss! Hurra att vi kom ifrån det där!".

Och nästa dag och alla andra dagar när jag stiger upp får jag ta på mig en kort kjol utan att någon säger att jag ser ut som en slampa, jag får ta ett par drinkar på kvällen utan att någon tolkar det som en inbjudan till att tafsa på mig, jag får uttrycka mina generella åsikter utan att någon hävdar att de hänger ihop med vaginella besvär, jag får åka till jobbet utan att någon tycker att det gör mig till en dålig mor, jag får stanna hemma med barnen utan att någon stämplar mig som gammaldags, jag får utöva hårdhänta sporter utan att någon kallar mig "pojkflicka", jag får sminka mig utan att någon tycker att det gör mig tillgjord, jag får bli arg utan att någon säger att det måste bero på att jag har mens, jag får uttrycka frustration utan att någon kallar mig "bitterfitta", jag får kritisera något utan att någon hånar mig för att jag "såklart bara är avundsjuk", jag får vara saklig och professionell i mitt arbete på samma sätt som män är utan att någon skitsnackar att jag är en bitch, jag får göra samma jobb som en man utan att någon tycker att mitt jobb är värt mindre pengar än en mans, och så vidare. Jag får göra vad fan jag vill så länge jag inte är elak och skadar eller sårar någon annan, och det får alla andra också. Och skulle något av det här hända... så skulle alla andra vara helt eniga om att nej, det är inte rättvist. Att sexism, bland mycket annat, och i synnerhet inte sexism i den absurt höga och ojämna grad den finns, inte hör hemma i ett jämlikt samhälle. Att det att tolerera och ursäkta sådant beteende, så ser inte rättvisa ut. Men nu finns den sexismen, ojämlikheten och orättvisan här. Nu knypplar massor av människor ihop ursäkter för sådant hela tiden.

Och därför firar vi inte kvinnodagen. Vi sörjer den. Gratulationer undanbedes.

linnea p.
Publicerad 08.03.2013 kl. 17:56

färgat & saxat

Igår kväll öppnade jag en box med lila hårfärg som jag har haft här hemma in nån månad nu. Min nacke, hals och axlar var täckta i lila färg efter tio minuter och det tolkade jag som att jag hade kletat in tillräckligt många hårtestar. Förstås syntes knappt nån nyanskillnad alls i det sunkiga badrumsljuset, eller någon annanstans i lägenheten för den delen, så lite frustrerad på att den där förändringen jag var efter inte alls syntes så tog jag sen under småtimmarna till saxen. Försökte få till mer av en A-linjeform än vad jag hade innan, kapade ungefär fem centimeter i nacken och en halv längst fram. Inget jag skulle rekommendera att klippa på sig själv när man varken har utbildning eller speciellt mycket erfarenhet, och inte heller när man har tillgång till såna där saker som bra ljus ELLER EN KAM ENS. (Var är ni, kammar?) Det är inte speciellt jämnt och snyggt klippt, med andra ord, det såg jag redan igår i halvmörkret, men det blev åtminstone lite förändring. Idag i dagsljuset såg jag att det visst blev lite förändring färgmässigt också, så nu känner jag mig dubbelt så ny. Det är så kul att jag inte ens bryr mig i att det helt uppenbarligen inte är något en frisör skulle godkänna!

Jag förstår att ni vill se en onödig mängd bilder på detta. At your service:





P.S. Under merparten av mina tonår hade jag ofta lila nyanser i håret, men oftast på det här jäääävligt snygga sättet att man försökte färga hela håret men eftersom det redan var svartfärgat så var det bara utväxten som blev lila. Jättesnyggt. (Nej.) Fast det inte är riktigt samma sak så känns det här ändå ganska nostalgiskt och trevligt!
linnea p.
Publicerad 06.03.2013 kl. 16:58

blogghopp!

Har gjort det här nån gång förr och jag är lite sur på mig själv att jag inte satte igång en då när jag hade massor med besökare ännu. Har på sistone sett ett flertal blogginlägg som efterlyser bloggtips och jag är förstås själv också alltid intresserad av att hitta bra bloggar som jag kan följa, så slog det mig att det här tyckte jag i alla fall att var en kul idé då jag snubblade över det. En bloghop, d.v.s! Där bloggare får sätta in sina egna länkar till sina egna bloggar.

Så nu tycker jag att ni ska göra som så att ni fixar en bild på 80×80 pixlar som representerar er/er blogg, om ni vill kan man göra som jag och skriva in bloggtiteln på bilden för nån text kommer inte dyka upp. Då man har en bild redo klickar man på "Click here to enter" och där får man ange lite info och ladda upp eller länka in bilden, samt beskära den om det behövs. Din epostadress kommer inte att publiceras nånstans. (Inte heller bloggens titel eller ditt namn, fast sajten frågar efter dem.) Sen, om man vill vara jättesnäll, så kopierar man också koden som man hittar via "Get the code here..." här under och klistrar in dem på sin egen blogg — då dyker samma blogglänkgalleri upp där och det här sprids mer → fler bloggar sätts till på listan → ni hittar flera nya fina bloggar själva & ni får flera nya fina besökare till era egna bloggar också! Ni har 30 dagar på er för då går mitt gratiskonto ut och då stängs denna blogghopp. Så passa på, ni hör ju själva att det är bara bra och en s.k. win-win situation. (Wow, jag försöker verkligen sälja det här, ha ha. Eller ni vet, skänka bort det, för det är ju GRATIS. (Jepp, försöker fortfarande.))

P.S. Syns inget här nedanför? Ladda om sidan!

 

P.S. Det ser sjukt tragiskt ut med bara en länk där. Nästan olidligt.
linnea p.
Publicerad 05.03.2013 kl. 01:39

lunacy

Vad jag har gjort idag? Åh, det samma gamla vanliga bara:

Jag är antagligen ganska trött just nu för jag tycker att det är så otroligt festligt att jag ser så seriös ut. När jag balanserar en månglob på det där aslöjliga "Wow titta så djupt och konstnärligt jag håller i den här globen"-sättet. När jag har valt ut ett tema och gått all in så att säga. När jag har en 10×10 cm stor silverglittrig månskära i pannan. Liksom joo vem tror jag att jag är, Professor Trelawney? Aleister Crowley? Sailor Moon?

Allra festligast är att jag har insett var jag hör hemma. Jag har nämligen funnit min sanna familj:

linnea p.
Publicerad 04.03.2013 kl. 23:31

"det borde du klara av att stå för", sa den anonyme hypokriten

Ursäkta nu om ni tycker att det här ämnet börjar vara rejält gammalt, men det är ännu några vissa kommentarer som etsat fast sig i min hjärna och där har de suttit i nån vecka nu. Den mest återkommande av dem var något i stil med att man (jag) måste vara "beredd att ta det", där "det" syftar på det som sades på radio X3M, och att det är jag "uppenbarligen inte". Ursäkta? Jag har inte gjort annat än "tagit det"! Jag har inte jagat X3M med fackla och högaffel — tvärtom har jag, beklagligt nog, hållit mig tillbaka och väntat på att övrigt internetgräl ska dö ut innan jag säger något om det, utav rädsla för att av fler stämplas som en argbigga som bara härjar om allt och vad som helst. Jag hade, m.a.o., fegat ur. Istället har andra tagit upp den debatten och det ämnet, och det är jag obeskrivligt tacksam för. Jag har sagt mina åsikter om någon frågat, men jag har inte självmant ställt mig i ett hörn av internet och skrikit i min e-megafon. Inte för att det spelar nån roll, och inte för att jag inte tycker att jag inte skulle ha haft den rätten ens (!), men jag blir så sjukt frustrerad på folk som bara antar en massa saker. Såg nyligen att en gammal bekant till mig uttryckt sig i nån kommentarstråd ungefär såhär: "Vet inte vad det handlar om för jag har inte läst men löjligt är det" — igen, ursäkta? Suck. Klart att alla får ha sin åsikt men jösses, gör lite research först va innan ni bestämmer er för en.

I samma tråd skrev denna gamla bekanta också att hon tycker att kvinnor ska vara hemmafruar. Sen hade någon svarat att jag antagligen skulle skälla ut henne för den åsikten, eftersom jag är en sådan som självklart tycker att alla kvinnor ska jobba hela tiden och satsa på karriären och att stanna hemma som kvinna förtrycker andra kvinnor, och så vidare. Öh, nä. Det tycker jag inte. Jag tycker att alla kvinnor ska få välja själva, det gör de flesta feminister förresten, men det mest skeva i den där diskussionen var inte att någon (IGEN för TUSENDE gången) antagit något om mig helt dragit ur tomma intet, utan den saken att: En person säger att hon tycker att alla kvinnor ska stanna hemma. Det tycker alla låter vettigt och rättvist. Föreställ er här att jag faktiskt skulle tycka att alla kvinnor inte ska stanna hemma. Båda två gör vi oss då i så fall skyldiga till att tycka att kvinnans plats i samhället är ett visst område och ingen annanstans. På vilket sätt skulle min föreställda åsikt vara "värre" än den andra personens? Hej, hypokrisi.

Är också så trött på det här att prata om "kvinnor" som grupp, precis som att vi hade ett kollektivt medvetande och som att individer inte finns. Vi ska göra si och vi ska inte göra så. Män utsätts förstås också för det här, t.ex. i den otäckt populära åsikten att "alla män ska göra militärtjänst, annars är man ingen riktig karl" (hatar det), för att inte tala om alla minoritetsgrupper. Är vi inte alla sabla trötta på sånt? Ändå, allt sådant är vi tvungna att ta, mer eller mindre. Vi lever i en demokrati och folk har rätt till sina åsikter — även om det är inte alls är okej att tycka att en grupp människor borde vara på ett visst sätt. Men vad ska man göra, liksom? Man kan inte tvinga nån att ändra åsikt. Ändå, paradoxalt nog tycker jag ju själv att den gruppen människor med åsikter om andra grupper i sin tur kunde ändra åsikt. Har svårt att tro dock att en "utskällning" i en kommentarstråd skulle reda upp något. Har svårt att tro att ens några vänliga frågeställningar skulle fixa det. Och har folk bestämt sig i blindo på flit så har jag ingen lust att försöka agera ledhund.

Något som jag själv känner att saboterade min mening ganska gravt var vissa medier (jodå, bl.a. radiokanalen ifråga förstås) — de skildrade hela grejen som ursinnig personlig kritik riktad mot den framförande artisten och det resulterade i en hel del smutskastning åt flera håll och att folk struntade i att sätta sig in i det eftersom jag ju bara var en "rasande feminst" som inte förtjänar att tas på allvar. Min mening var aldrig att peka ut någon bov i dramat, bara att framföra ett missnöje med att vissa tendenser försiggår i samhället eftersom att vi som samhälle accepterar det. Därför tycker jag det är förbannat trist att ingen av låtskrivarna (så vitt jag vet) har kommenterat den aspekten, utan bara hållit sig till att säga att låttexten inte är menad att tas på allvar — vilket inte egentligen säger något alls. Och samtidigt som de får axla kritik så får jag det med, vi har liksom inget annat val än att "ta det". På samma sätt som jag tycker att de är illa tvungna att ansvara för vad de sätter ut i världen så är jag det med, sist och slutligen, fast våra situationer och i synnerhet vårt inflytande ser ofantligt annorlunda ut. Jag känner ofta att jag trots det varit tvungen att ansvara mer för det jag sagt, på det viset att jag varit tvungen att förklara mig om och om igen — se originalinlägg t.ex. där jag upprepar mig tusen gånger i kommentarerna. Och det kan jag gå med på, det kan jag ta, även om det förstås lett till viss frustration nu som då. Men personangrepp, hån och prat om ens könsorgan... Det är fan inte okej. Sånt hör inte hemma i kategorin "Saker man måste vara beredd att ta", och att folk anser att någon "överdriver" som reagerar på och mot sådant... ja, kanske de människorna också skulle kunna lära sig att "ta det" att alla inte tycker, värderar, känner och är som de?

linnea p.
Publicerad 04.03.2013 kl. 19:17

ett utdraget frågeformulär

Har de senaste dagarna jobbat med grejer för Blemma och har emellanåt kommit in hit och fyllt i nån punkt på den här listan, ibland i uppvärmingssyfte (för att komma igång med att skriva överlag), ibland i avslappningssyfte (för att tankarna snurrat lika snabbt som Taz, the Tasmanian Devil ni vet, efter stressig skrivsession), och ibland i tidsfördrivningssyfte (för att kaffet inte kickat in ännu och att göra något "riktigt" har känts lika kul som att bada badkar med brännmaneter typ). Så har jag hållit på nu i ett par dagar och den här listan börjar kännas gammal, så nu ska jag fylla i den klart.


Vad är ditt namn och vad betyder det?
Linnea, som de flesta vet är det även namnet på en liten ljusrosa skogsblomma och det brukar vara den vanligaste (och enklaste) betydelsen. På en del namnsajter står det att betydelsen är "lime-tree" och det tyckte jag alltid var ytterst besynnerligt, tills det visade sig att lime var en annan engelsk benämning på linden, alltså trädet lind, vilket ju känns mer nordiskt än citrusfrukter. Blomman är döpt efter botanikern Carl von Linné, så jag antar att hans släktnamn också bär betydelsen lind.

Var bor du och hur trivs du där?
Vasa, också känd som Finlands soligaste stad. Vilket är en eufemism för "blåsigaste", är jag ganska säker. Trivs helt okej, men tycks inte riktigt nångång känna mig helt som hemma här. Var olycklig här länge men det går bättre nu.


Vad är dina hobbies förutom att blogga?
Att blogga är på sätt och vis min ultimata paraply-hobby, i.o.m. att många av mina hobbies går att kombinera in i det. Som t.ex. att fotografera och redigera bilder, att göra layouts och koda (främst HTML och CSS, är en gnutta bekant med PHP också), förstås att skriva och reflektera/minnes-anteckna/navelskåda, och sånt. En annan favorithobby är att gå på loppis, såklart. (Vilket man också kan blogga om! Blogg über alles!)

Vilket är/var ditt favoritämne i skolan och varför?
Jag gillade teckning mycket för det var ju typ fritid. Modersmål (svenska) och engelska har jag också alltid gillat, antagligen mest bara för att jag var bra på båda två och det är förstås kul att nån gång känna att man har koll på något. I lågstadiet läste vi också dikt som ämne, det har jag först de senaste åren förstått att inte alls hör till standardundervisningen. Jag tyckte det var spännande med poesi, jobbigt ibland att memorera dikterna och att framföra dem inför klassen var förstås mindre kul, men det var ändå intressant. I synnerhet i vuxen ålder uppskattar jag dikttimmarna, känns som att de var mycket berikande.


Vad är din civilstatus och vad gillar du mest med den?
Jag är i ett förhållande, sambo (vilket är ett uttryck jag inte är helt förtjust i, vet inte riktigt varför), och vad jag gillar mest är förstås Jim. Men så gillar jag också att existera sida vid sida med någon. Jag tycker förstås också om att ha någon att kommunicera med, men så tycker jag också om hur långvarande förhållanden utvecklas, att man ofta i tysthet sitter för sig själv men ändå en bit bort sitter en annan person i tysthet för sig själv och då tänker man att man är två ändå och det hela känns väldigt naturligt och fint i sin anspråkslöshet som egentligen är allt annat än anspråkslöst. T.ex. det gillar jag.

Vilken färg är din favorit och varför?
Då det gäller klädsel: Svart. Jag tycker bara den är den ultimata färgen. Den passar till allt, både färger och tillfällen. Den är festlig, högtidlig och seriös samtidigt som den kan vara avslappnad, vardaglig och kul. Den är en mycket formbar färg, om man kan säga så. Den kan bli vad som helst, den säger inte något i sig själv, den säger vad man vill att den ska säga. Jag gillar stil och svart klädsel bekräftar att det är inte färger eller avsaknaden av dem som gör stilen, man kan se helt smaklös ut ändå. Gamla bilder av vad jag brukade ha på mig gör detta t.ex. fullkomligt självklart! Så då tänker jag att ifall man lyckas se lite intressant ut och inte allt för uttjatat klyschig i helsvart, då har man lyckats. Men förstås då det gäller stil är det alltid smak som avgör, men sådär fungerar det då enligt mitt tycke.


Hur lyder ett citat du gillar och vad betyder det för dig?
"From my rotting body, flowers shall grow and I am in them and that is eternity." – Edvard Munch. Det betyder att ingen är någonsin verkligen borta, att allt varar i princip för evigt men i olika former. Att liv är förgängligt men att liv aldrig är förgäves. Att vi är del av en cykel på så många sätt, från stjärnstoft till människa till "maskföda" (låter makabert, men egentligen är det inte det) till blomster. Det är något otäckt med citatet, att det så frankt konfronterar en med ens egen dödlighet, men det är något vidunderligt trösterikt i det också. Typiskt människan att tillskriva mening i naturens gång, va?

Vilken superhjältekraft skulle du helst ha och varför?
Brukar ofta drömma att jag kan flyga och det är otroligt spännande och underbart, men allra helst skulle jag nog ändå välja att kunna läsa tankar. Det är visst ett ganska inkräktande alternativ, sorry, men jag blir galen ibland när jag inte vet vad folk tänker. Sen är jag också ganska nyfiken på människor, det ska erkännas, vill gärna veta hur de tänker och varför de tänker som de gör, och så vidare. Men jag lovar att det skulle vara behändigt för er med, ni skulle aldrig mer behöva anstränga er för att förklara något åt mig om ni inte ville, jag kunde bara kisa lite med mitt tredje öga och så skulle jag säga "Ok, jag fattar!". Bara bra, m.a.o.


Vilket djur skulle du vara om inte människa?
Vill ju gärna säga katt men det är så typiskt, men det är mycket i kattlivet som skulle passa mig. Men om inte katt, i så fall mal tror jag. Alltså en nattmal. Vaknar till i skymningen, flaxar darrigt omkring, kretsar kring ljuset men hör hemma i mörkret et.c. Är dammig och skör och ofta dyster och dramatisk i färgskalan. Ja, jag vet inte. Kan identifiera med sånt.

Vad har du gjort idag och vad ska du ännu göra?
Har inte gjort så mycket — sov jättelänge för att ta igen mig från natten innan då jag suttit uppe och panikskrivit en ledare. Hade överaktiverat mina små grå och överkonsumerat på kaffe så jag brände midnattsoljan ännu långt efter tolvslaget, somnade först på morgonen och vaknade då det fortfarande var morgon. (Eller "förmiddag" sådär som vissa envisas med att kalla det.) Men det var alltså igår, idag har jag vaknat med huvudvärk eftersom jag sov cirka elva timmar, jag tog direkt en huvudvärkstablett och en stor mugg starkt kaffe, sen började jag jobba på Blemma. Och så har jag hållit på hela dagen. Inte så jättespännande, nej. Men kul på sitt sätt! Alltid skönt när man kommer över den där tröskeln och får saker gjorda. Och ska förstås inte göra så mycket mera inatt heller. Kanske äta något och se på nåt tv-serieavsnitt under tiden.

Där var det. Vilket låter mer definitivt och koncist på min dialekt: Tä va he.

linnea p.
Publicerad 03.03.2013 kl. 01:15

sammetslent

Sammetslena saker har varit ett ständigt återkommande tema på sistone. Här är några exempel på hur:


Caspian. (Som börjat återfå lite av sin brunskiftande sommarpäls.)


Halsringningen kring dagens loppade dödsätarklänning.


Esmeralda. (Som ofta sover med munnen öppen nu för tiden.)


Lördagens loppade korta kjol och den plommonlila långkjolen som snällaste finaste karamEllen hittat åt mig och blev min på lördag kväll.


Couscous. (Som har varit i slagsmål och blivit klöst riktigt nära ögat, stackarn.)

Ska skriva ett riktigt inlägg nån dag men energin tryter. Gör annat, träffar kompisar, kramar katter, lever loppan (alltså: går på loppisar), och sånt. Borde skriva klart en ledare eller något relativt snarlikt en sådan till Blemma med temat rymd, men enda jag kan tänka angående rymd för stunden är att det tycks finnas mycket av det i mitt huvud just nu. I rymden kan ingen höra dig skrika, så sägs det, men i mitt tankemaskineri är jag ganska säker på att man hör ett eko.

linnea p.
Publicerad 26.02.2013 kl. 23:56