en djupdykning i sömn och brist på den, supermegaturbolaserspännande

Har försökt påbörja ett flertal meningar här men jag kommer ingenvart med  dem. Har hållit på likadant de senaste dagarna, lyckas inte formulera något, lyckas knappt tänka något heller. Har sovit oregelbundet och på fel tid på dygnet och inte tillräckligt, min hjärna tenderar gå i nåt slags standby-läge då jag är inne i en sån period. Blir också så klumpig, trög och glömsk, allt blir en utmaning. Ett par gånger har jag glömt bort åt vilket håll man ska få kallt/varmt vatten på kranarna och jag har båda gångerna stått där och väntat på att det ska bli rätt temperatur en lång stund innan jag testat vrida kranen åt andra hållet, blev vid ett nojigt ögonblick lite bekymrad då när det hände andra gången. Sen tänkte jag att jag har läst att när man sover dåligt förnyas inte hjärncellerna, och då tänkte jag att de små grå som ansvarar för kranmanövrering tydligen har blivit tvungna att slänga in handduken, och då tänkte jag att det var ju ganska tur att det var just de som fick säga tack och adjö efter denna sömnbrist och inte, typ, de som ser till att man kan köra bil, skriva och läsa, hålla balansen när man går, eller något sådant. Alltså, ska hjärnceller uppoffras så är det förstås hellre de inom något område man lika bra kan testa sig fram som får ryka, resonerade jag. Kändes lite bättre då.

Något annat som känns lite bättre att tänka på vid sömnbrist så är att jag också har läst att man blir ful av att sova för lite, vilket förklarar mycket.  Det är en sån här orättvis fulhet man drabbas av, en som inte går att sminka över, det är som att vissa muskler i ansiktet bara ger upp och lägger sig ner och dör och andra spasmar frenetiskt så man har ryckande ögonlock och rynkor djupa som Grand Canyon-fåror i pannan hela tiden. I förrgår vakade jag ett dygn för att få lite ordning på min dygnsrytm, runt tolvtiden då jag varit vaken hela natten ringde jag åt Jim och sa dramatiskt att jag "måste ha något att leva för" (d.v.s. hålla mig vaken för), så vi gjorde planer att gå på loppis så jag hade något att se fram emot. Så då han kom hem från jobbet åkte vi och jag gick där mellan rader av hyllor och bord och kände mig som något som rest sig ur graven, både mentalt och fysiskt, men jag kände också att det är vetenskap. Det är inte mitt fel att jag både ser ut och rör mig som ett monster, ok, gott loppisfolk?

Köpte ett halsband där, tycker att det ser lite ut som en manet med en viss drömfångarvibb:

Idag vaknade jag tidigt, för tidigt, så nu är jag sjukt trött... igen. Har inte riktigt någon koll på vad jag skriver här. Skönt är ändå att p.g.a. vår tidiga uppstigning har vi redan hunnit handla mat och även vin till kvällens plättkalas. Jag har också redan plockat fram vad jag ska ta på mig, det brukar jag aldrig veta på förhand. Jag har även försökt färga mitt hår men det blev knappt någon skillnad, en gnutta svalare nyans bara och lite mer lyster. Ska göra ett nytt försök nån dag.

Började tidigare i veckan titta på Sabrina, the Teenage Witch i vad jag tycker om att titulera "forskningssyfte" (m.a.o. ska vi ha magi som tema på Blemma nästa månad), och nu tror jag att jag ska transportera datorn till sovrummet, se ett fruktansvärt cheesy avsnitt (de är alla det), och sen sova en stund. För jag hinner! Hur bra som helst! En helt ny värld, det här att sova och vakna normala tider. (Fast tio före åtta på en lördagsmorgon känns onekligen inte helt normalt, men vad vet jag.)

linnea p.
Publicerad 23.03.2013 kl. 13:54

klipp och klistra

Japp. Det är Dakota Fanning och Kristen Stewart. Jag kände mig ganska löjlig då jag gjorde det här, men jag behövde en bild på två bästisar till min Vänskap deluxe-text på Blemma.

Jag har på sistone verkligen fastnat för kollage-pysslandet, just för Blemma. Det är avslappnande och kul också att "skapa något", även om det förstås inte är från scratch. Sånt gör jag aldrig till min egen blogg, jag fotar ju mest då, men på Blemma så känns det dumt att posta en massa personliga fotografier. Så då brukar jag istället försöka fixa såna här kollage, och det är ganska nytt för mig att alstra något endast i illustrativt dekorationssyfte, utan att ha en tanke eller mening bakom djupare än "det måste passa artikeln". När jag utbildade mig till bildartesan ville våra lärare hemskt gärna att man skulle berätta något med det man gjorde, alltså, det räckte sällan att liksom måla en tulpan för att "tulpaner är fina ju", typ. Det där blev jag ganska trött på ett flertal gånger under tiden jag gick i den skolan men i efterhand har det hängt kvar. Jag är sällan intresserad av konst om tankearbetet bakom känns ofullbordat eller slarvigt — inte att förväxlas med enkelt, jag tycker tvärtom ofta mycket om enkla och spontana idéer. Jag uppskattar estetik förstås, och jag kan se en målning av en fin tulpan och tänka "Wow, fin tulpanmålning!", men där tar nog mitt engagemang slut. (Om inte tekniken är jättejättehäftig, då beundrar jag det en stund.)

I alla fall, det är skönt att släppa allt det där nu som då, att bara göra nånting och slippa alla krav på att man ska berätta något genom bilden, och även den där prestationsångesten över att den skulle behöva vara så fruktansvärt bra. Den ska inte stå själv, den ska ju bara illustrera en artikel, och då är det helt andra regler som gäller och det är hur kul som helst för mig. Plötsligt känns det helt okej ändå att klippa in bilder på tonåriga aktriser och använda en pigg och ljus färgskala, för det har liksom inget med mig att göra egentligen. Skönt!

På tal om konst och sånt här så finns en intervju med min kompis och Blemma-medarbetare Ida-Lina på Hufvudstadsbladet, läs! Och så ska man förstås läsa Blemma också, om man inte redan har. Vi är inne i en publiceringsvecka där nu, så fastän man har kikat in innan så kan det finnas nya grejer där. Jeppjepp.

linnea p.
Publicerad 05.02.2013 kl. 11:08

tyllrosediadem

 
Igår pyntade jag ett tunt metalldiadem med egenhändigt ihopsnurrade tyllrosor, eftersom de tygblommor jag hittade i affären endera var för stora, för pastelliga, för neoniga, eller för dyra. Jag är lite för missnöjd för att gå med på att detta är det slutgiltiga resultatet, diademet förtjänar inte ens att förevigas med en vettig kamera så som det ser ut nu. Tänker att det kanske blir lite bättre om jag ansar den ena rosen, annars får jag försöka reda upp det på något annat sätt... känner mig ganska motsträvigt inställd till att börja om precis från noll. Det var svårt ju att få tyllrosorna att se ut för nåt! Kanske dels för att jag jobbade i halvmörker med ett öga på Butch Cassidy and the Sundance Kid, men också för att jag är otålig och vill att såna här småpyssel ska gå snabbare än ljusets hastighet. Äsch.
linnea p.
Publicerad 27.01.2013 kl. 22:01

en tygbit

 
Har funderat på att göra ett lapptäcke en lång tid men har aldrig hittat tygbitar som känts helt rätt. Igår inhandlade jag äntligen den första, som egentligen var en avklippt kjol. Hade den fortfarande varit så lång som den varit tänkt att vara så skulle jag förstås ha använt den som ett klädplagg men i.o.m. att den var slarvigt och fult avklippt i minikjolläng så ska den klippas i mindre bitar en vacker dag. Det är precis sånt här jag var ute efter! Mjuka runda mönster i dova färger på svart bakgrund, som sen ska sys ihop i trekantiga bitar. Jag är löjligt peppad! Sen kommer det förstås ta tio år tills jag fått tag på tillräckligt många tygstycken för att det ska räcka till ett helt sängöverkast, men det låtsas jag inte om för stunden. Så nu sitter jag här och googlar lapptäcken och känner mig som en tant. Speciellt i.om. att jag varit vaken sen klockan åtta (gjorde helt seriöst en segergest och sa "YES!" då jag såg att klockan ändå var "såpass mycket" — JA, så tyckte jag, vem fan är jag?), jag är omgiven av katter och har nyss matat fåglarna. Igår gick jag ut och matade dem med kappan utanpå nattlinnet, gummistövlar, och papiljotter i håret (alltså VÄRMERULLOR, de tantigaste av alla papiljotter — blev till på köpet så förtjust att jag vill ha ett eget set nu också). Kändes... framtidsavslöjande?
linnea p.
Publicerad 20.01.2013 kl. 10:43

vad är motsatsen till konvalescent?

Känner mig dum för att jag för en gångs skull inte haft en hemmasittarhelg och ändå har jag inget att show for it. Jag & Jim har t.ex. hälsat på hos Franks och Carlas där jag drack en margarita som var så stark att jag blev lullig trots min ljusgråa månad (under en sån är gränsen en drink, alltså). Vi har träffat Anna på D.O.M. och hängt där i flera timmar. Och fotografisk dokumentation på detta? Nada. Så här är istället ett kollage jag gjorde för Blemma ganska nyligen, med tema framtid:

 
Angående framtidssiande så spår jag att min närmaste framtid kommer tillbringas liggande på soffan och/eller i sängen, har nämligen stegring på 37,4ºC och ont i halsen, m.m. Yaaaaaaay, säger jag på Jeff Wingerska.
linnea p.
Publicerad 13.01.2013 kl. 21:04

från vinrött till plommonlila



Jag tänkte att jag ville ha flera kläder i varma purpurnyanser och det fick jag också under loppisrundan med mamma igår. Det blev två tröjor, en i velour och en mönsterstickad i sammetsgarn, en klänning i nån slags polyesterblandning som har ovanligt mycket lyster, och utöver det också två väskor, ryggsäcken i tjock bomullsväv (jacquard kanske?) och portföljen i läder- och mockaimitation. Jag är ganska inne på material eller snarare kanske textur — det är alltså inte att förväxlas med kvalitet — så därav dessa beskrivningar. Jag har under det här senaste året undvikit att inhandla plagg i tunna trikåtyger och det har varit svårt ibland att motstå de där billiga t-shirtsen på loppisarna men jag vet att de ändå inte kommer till användning. Igår när jag bläddrade bland klädhängarna på loppis och fick tag på en blus i sån där riktigt mjuk och fladdrig trikå så kom jag på mig själv med att rysa till lite av vad jag antar är något slags inlärt obehag. Det är inte så att jag har emot tyget i sig men att själv klä mig i det tar emot ganska mycket, just nu i alla fall. För tillfället favoriserar jag helt klart sammetsartade tyger, har på sistone använt mina sammetsbyxor så flitigt att de till sist sprack! En lång repa från paspoalfickan där bak både uppåt och neråt, som tur var jag där hemma då det hände, men buhu alltså. Trist när favoritkläder går sönder beyond repair.
linnea p.
Publicerad 08.01.2013 kl. 16:18

summer tourist in berlin

 
Försökte igår lära mig hur man gör egna filter och lager i Windows Movie Maker och Windows Live Movie Maker och filmklippen från Berlinresan i somras fick agera försökskaniner. Det är mest klipp filmade inifrån S-Bahn-vagnar eller bussar, för det var typ enda gångerna jag kom ihåg att filma. Är i allmänhet inte bra på film alls, är dålig på att filma även då jag kommer ihåg det och är verkligen inte någon toppenredigerare direkt, men... practice, practice? Tror f.ö. att jag föredrar stopmotion, för det är ju i princip en jättelång gifanimation bara.
linnea p.
Publicerad 18.12.2012 kl. 14:50

bla bla bla, yada yada yada

I förrgår vaknade jag verkligen på fel sida, var på sånt urdåligt humör åtminstone första halvan av hela dagen. Nästan konstant kom jag att tänka på saker som irriterat mig på sistone och de förstorades något otroligt så till den grad att jag ett flertal gånger hade lust att skriva ett riktigt gnälligt och stundvis passivt-aggressivt blogginlägg om alltihopa bara för att det skulle ha varit skönt att få klaga av sig. Men sånt känns förstås bara okej för stunden och sen blir det pinsamt och alldeles självlysande självklart hur löjligt och småaktigt det är. Redan det här är lite på gränsen, kommer antagligen känna mig dum för det lilla jag medgett redan här, men, jag menar, alla blir frustrerade och sura nångång? Det måste man väl ändå kunna erkänna i sin blogg utan att det verkar som att man indirekt attackerar "vissa människor" (sådär som alla passiv-aggressiva uttalanden oftast brukar inledas). ... I alla fall, nästa dag var jag på betydligt bättre humör och likaså idag. Funderar lite vad det handlade om egentligen. Var det a serious case of the Mondays? Eller är det direkt anknytningsbart till vilken tid på dygnet jag vaknade? För då steg jag upp ca klockan sex på morgonen, vilket förutom att vara skitkonstigt (för att vara jag) också blir hemskt tråkigt hemskt snabbt.
 
Nu sitter jag här och tänker på framtiden, vilket annars brukar knuffa mig rakt in i en nedåtgående spiral men jag gör mitt yttersta för att hålla det så ytligt och glättigt som möjligt. Har alldeles för sent fått en idé för en photo-shoot jag så supergärna skulle göra men jag vet inte A) hur jag skulle ställa det i ordning rent generellt, B) var jag skulle fota det, C) vem jag skulle trakassera för att posera (*tittar vädjande mot mina vänner i min geografiska närhet*), och framför allt D) hur jag skulle hinna få det klart i tid för Blemmas januarinummer, det är förstås extra utmanande nu när juletider närmar sig med stormsteg. Bah. Modeller är alltid knepigt och det känns extra knepigt att fota för Blemma för egentligen borde man ju fota människor som är cirka tio år yngre än vad jag är men det känns ju inte helt möjligt. Är andra personer involverade sätter det också så mycket mera press på en, utöver att det är krånligt på även andra sätt. Förstår varför Frida Kahlo gjorde så många självporträtt.
 
För övrigt så har jag gjort min affischdebut, kan åtminstone inte minnas att jag gjort någon sådan förut, och det gjordes väldigt snabbt och i efterhand märkte jag en del detaljer jag gärna hade korrigerat men jaja. Jim har spelning inkommande lördag på Ritz här i Vasa, och såhär ser affischen ut:
 
 
Och fb-eventet hittas här!
linnea p.
Publicerad 12.12.2012 kl. 15:46

diy-snöbollar i julgranen

Har varit på gröt, glögg och pyssel hos Frank och Carlas idag, och igår då jag och Jim försökte komma på vad vi skulle pyssla med uppfann jag typ världens bästa jul-DIY tror jag. Eller ja, det kan behöva lite finslipning ännu men jag känner mig entusiastisk och tydligen självsäker, ha ha. Att hävda att jag "uppfann" det är väl egentligen något av en lögn, men det känns ju mycket roligare att säga att jag hittat på det helt själv och inte bara modifierat en annan idé.
 
 
Du behöver:
- synål + sytråd
- flirtkulor, styrox(frigolit)kulor eller annan rund bas — ju lättare desto bättre
- flytande lim
- havssalt
- plastpåse

Börja med att hälla över lite havssalt i plastpåsen.
Sen fixar du upphängningsmekanismen till kulan med nål och sytråd. 
Täck hela flirtkulan med ett tjock lager lim.
Släpp ner den i påsen och rulla runt den där i havssaltet, tryck på från utsidan av påsen med fingrarna så saltet sjunker ner i limmet.
Du kommer antagligen behöva applicera mera lim och mera salt, så upprepa de två senaste stegen tills du är nöjd.
Häng dekorationen på tork, exempelvis i granen då!

Rekommenderar också att man inte köper alldeles för stora kulor, de jag använde var 3 cm i diameter och redan de blev ganska tunga av saltet. Så om man tänkte hänga dem i granen så kan man ha det bakom örat, grenarna tyngs lätt ner!
 
linnea p.
Publicerad 08.12.2012 kl. 20:16

silkesfransar & sammetsbrokad


För ungefär en månad sen sydde jag den här saken som jag inte riktigt vet vad man ska kalla, en kofta av nåt slags kimono-artat snitt? Den är sydd av fem i princip raka rektanglar (ett bakstycke, två framstycken, två ärmar), plus förstås den där fransbiten längst ner. Jag hade redigerat bilderna och gjort lite anteckningar till ett inlägg strax efter att jag sytt den men där avstannade det. Kanske det inte är en sån bra sak för min del att jag kan spara utkast? Jag tycks ju liksom inte tvinga mig själv till att nånsin göra klart inläggen då.


Närbild på tyget vilket alltså är en semitransparent trikå med sammetspartier. Eller, nej, sammet heter det bara då tyget är vävt. Är det stickat heter det egentligen velour. (Tack, forna lektioner i tyglära!) Men säger man velour tänker man bara på en Barbierosa träningsdräkt med texten "Princess" i silverglittriga skrivstilsbokstäver tryckt över rumpan så för att nu inte ge helt fel intryck så fick det heta sammet i rubriken. I alla fall, jag köpte det här tyget på Eurokangas där jag grävde fram det ur en stor låda med restbitar, och det kostade 7¤. Tyckte att det var lite onödigt dyrt men så är jag ju också väldigt snål och van med loppispriser. Jag var också övertygad om att jag bara måste ha ett tyg direkt så jag köpte det i alla fall.


Och så här ser koftgrejen ut på — hade gärnat velat att den skulle ha varit längre, redan 10 cm till hade varit tillräckligt, men tygbiten räckte inte till det. Ärligt talat så retar det mig något fruktansvärt men jag försöker att inte tänka på det. Lalalala.

Så, där var den. Det var väl ändå inte så svårt, Linnea?
linnea p.
Publicerad 20.11.2012 kl. 04:46