våra vanligaste växter och djur

I födelsedagspresent fick jag en av mina favoritböcker av mina föräldrar, Bra Böckers naturhandbok Våra djur och växter, eller så som den hänvisas till hemma hos oss "Våra vanligaste växter och djur". (Trots det är den nog väldigt innehållsrik!) En välanvänd och sliten kopia har funnits i bokhyllan där hem-hemma så länge jag kan minnas och nu har jag en egen (betydligt mindre sliten) här hos mig också. I den finns bland annat fladdermöss som skrämmer harar:
 
 
Och mardrömskräket som jag alltid som liten tyckte var så jäkla äckligt:
 
 
Idag märkte jag att djuret som går under namnet spökmärla till på köpet heter Caprella linearis på latin. Nästan namne. Blev äcklad. Sen googlade jag lite på det och så började jag vänja mig vid dess utseende och nu tycker jag att det är lite halvgulligt nästan... men man vill kanske inte direkt gosa med det ändå eller råka på det när man är ute och simmar. Men jag grips definitivt inte längre av panikäckel av att se på bilden av det, så som jag brukade förr. Blir inte äcklad alls, faktiskt! Utveckling, wow.
linnea p.
Publicerad 22.01.2013 kl. 15:42

2012 rent ytligt; juli till december

Jag hade ju påbörjat en garderobsrelaterad årsgenomgång för nästan tre veckor sen, oops. Här hittas januari till juni, och nu fortsätter alltså den senare halvan av tjugohundratolv.
 

JULI & AUGUSTI; I juli levde jag i princip i olika vadlånga kjolar, förutom i Berlin där det var värmebölja och jag fick ofta användning för ett par shorts som ser ut som en problematiskt kort kjol. I augusti fick man plocka fram sammetskavajen, jeansen och/eller strumpbyxorna och ställa ballerinorna på hyllan. Jag hade använt en solhatt i slokmodell för att undvika solsting under Tysklandsresan, hemma i Finland igen övergick jag mot slutet av Augusti till att använda en slokhatt i filttyg istället för att skydda mot duggregnet som alltid tycktes falla. Klädde mig mest i helsvart, förutom den guldbeigea kjolen och den midnattsblåa spetsblusen, vilken f.ö. är vintage och har funnits i min garderob i ett par år, men så gott som identiska kopior har man kunnat hitta på H&M en bra tid. Den har förresten knappar på ryggen, borde förstås ha tagit en bild av det för det är lite det som gör den.


SEPTEMBER & OKTOBER; Köpte ett par boots för hösten, de kom flitigt till användning. Hittade ett gammalt månhalsband i min skrivbordslåda där hemma hos föräldrarna, tog det i bruk igen. Loppade en kjol med blommor i olika nyanser av blått och mässing mot en svart bakgrund, använde den rätt flitigt i september. Jag kortade av en gammal stickad tröja med stjärnor på och sen sydde jag också nån slags kofta med fransar men jag har hittills bara använt den en gång för den blev kortare än vad jag tänkt mig och jag är missnöjd. Mitt go-to-plagg för vardagar var en leopardmönstrad tröja (och här hemma oftast också leopardmönstrade haremsbyxor till, hånskrattade ganska mycket åt mig själv när jag gick förbi helfigursspegeln). Där hem-hemma i Katternö hittade jag ett gammalt 90-taligt månhalsband i min skrivbordslåda, det tog jag i bruk igen och inte ens egentligen på ett ironiskt sätt.


NOVEMBER & DECEMBER; I slutet av året satsade jag på återvinning ur min egen garderob. Använde t.ex. halsbandet från Turkiet flitigt den här tiden, vilket jag köpte 2005. Jag letade fram de utsvängda manchestersammetsbyxorna uppe till höger som säkert börjar ha tio år på nacken, använde dem på juldagen. Med en skjorta stoppad innanför kände jag mig lite som en mindre cool version av Debra Morgan. Sen tog jag också min gamla vinterkappa i bruk igen, den köpte jag för 10 mark back in the day. Ja, mark. Jag var 16! Den som spar hon har. På bloggalan var det svart spets och leopardmönstrat bälte som gällde, och på nyårsafton var det lila spets och mockabälte som fick fixa festfeelisen. Köpte den där lila blusen då jag bodde i Nykarleby, det var kanske år 2007 eller 2008, och jag har aldrig använt den innan. Den hade axelvaddar, foder och guldknappar, men jag har sprättat bort, sytt om och mamma bytte knappar i den så länge jag sminkade mig inför nyårfirandet.
 
Ja, där var det. Blir alltid väldigt tveksamt inställd till en del utstyrslar då jag ser bilder på dem i efterhand, men det tycks höra till. Jag tycker dessutom alltid att de ser sämre ut på bild än i verkligheten men det känns som att det är lite fel väg. Det borde ju vara lättare att fejka till en smickrande bild, men jag är tydligen skitdålig på det. ELLER så har jag bara urdålig självbild, bokstavligen alltså, jag menar i speglar.
linnea p.
Publicerad 09.01.2013 kl. 23:50

2012 rent ytligt; januari till juni

Varje gång jag kommer in på en blogg jag följer och där är postat något relaterat till stil/garderob så blir jag så hemskt ivrig och tycker att det är väldigt spännande. Ska p.g.a. detta göra det antagligen ytligaste inlägget någonsin hittills i min blogghistorik, och gå igenom utstyrslar 2012. Ja, inte alla förstås, de hör inte ens alla till mina favoriter, de är bara vad jag råkar ha bild på. Brukar ofta tänka att jag ska föreviga allt vad jag tar på mig när jag går ut t.ex., men sen när det väl gäller brukar jag inte tycka att jag hinner, eller att det är för mörkt, eller att jag inte får det tillställt (och att jag känner mig för fånig för att be Jim ta en bild istället), eller allt som oftast: en kombination av alla ovannämnda tankar. Så lite för att peppa mig själv, eftersom jag tycker att det är väldigt intressant med fotografiska tidslinjer över saker och ting, så har jag försökt sammanställa en sådan... kanske blir jag lite duktigare på "stil"bloggandet år 2013, det tycker i alla fall jag själv att skulle vara kul och skön avslappning.
 
JANUARI & FEBRUARI; I januari invigde jag mina loppis/DIY-lädershorts efter att de väntat i garderoben i två-tre år. Bättre sent än aldrig, antar jag. Jag började fundera mera på material och textur den här tiden än vad jag egentligen hade innan; har alltid klätt mig i mycket trikå och men nu började jag ta mera avstånd och istället satsa på jeans och sammetsbyxor nu som då istället för leggings, t.ex. I övrigt brukades mitt leopardmönstrade bälte flitigt, och likaså sidoflätan. Det blev ganska mycket tunna material, som vanligt — midnattsblå spetsblus, fransad mesh-topp, lång spets...kofta (?!), silverglittrig tunn blus, semitransparenta skjortor och t-skjortor som den där Motörhead-skjortan som jag fått av Frank! Tills Alla Hjärtans Dag försökte jag för en gångs skull "pynta" mina naglar, det var skitsvårt.
 
MARS & APRIL; Jag hade loppat en plisserad kjol i 100% silke (för 0,50€!!) och använde den vid varje chans som gavs. Jag växlade mellan två vinterjackor, en svart dubbelknäppt från H&M som jag köpte i panik några månader innan, och en mörkgrå i bikermodell och barnstorlek som jag loppat för ett par euro som jag använde de lite vårigare dagarna. En bikerkofta, också loppad och också barnstorlek, kom ofta till användning. I övrigt var det tydligen mycket nitade material, som den där gamla Lindex-västen och den transparenta blusen som jag sytt själv. Satte ofta upp håret i en hög sidohästsvans och använde annars ofta hatt, det är lätt och smidigt och man behöver inte tvätta håret nästan nångång då, hehe. Håret, ja, fy fasiken va fult det var. Äcklig färg och hemskt slitet. Så glad att jag klippt topparna skitmycket sen dess och lättad att jag fått en kallare färg på det.
 
MAJ & JUNI; Under dessa månader inleddes äntligen kjol/klänningssäsongen på allvar, och det är också vad jag oftast bar. Använde i synnerhet den krossade sammetskjolen (uppe till vänster) väldans mycket. Jag hade letat fram min gamla mockajacka hemma i Katternö och tog den i bruk igen tills det blev tillräckligt varmt för att övergå till min gamla läderjacka istället, båda loppisfynd förstås. Fortsatte att vidareutveckla tendensen att det jag bär på festliga tillfällen är inte helt olikt vad gamla tanter bär på begravning, som illustrerat med den där tunna skjortan nere till vänster. Jag fastnade för detaljer så som glittriga blusar och pärlbeströdda koftor (tycker det ena liknar stjärnor och det andra månar), och jag var nöjd att det äntligen blivit tillräckligt varmt för mina mockasiner från Prisma, hehe. De är väldigt bekväma!
 
Min kaffemugg är tom nu och enligt egenhändigt tilldelade regler betyder det att jag måste tvätta ur hårinpackningen och sen skriva en lista på vad jag absolut inte får glömma till reseväskspackningen tills jag ska åka norrut sent ikväll. Så jag fortsätter med juli till december nån annan dag!
linnea p.
Publicerad 21.12.2012 kl. 15:58

julafton tjugohundrafem

Mamma nämnde något om de här sju år gamla bilderna ganska nyligen, och händelsevis råkade jag snubbla över dem ikväll.





Bodde i Nykarleby på den tiden och jag hade lyckats glömma mina julklappar där, av alla saker, så jag fick köra dit och tillbaka på julaftonseftermiddagen. Vädret passade perfekt för den dagen. Det var krispigt, vindstilla, kallt och väldigt vintrigt. Inget direkt solljus men ändå klart. Minns att jag var äcklig stressad och irriterad på vägen dit, men på hemvägen så infann sig lugnet och jag tänkte att det var ju ganska trevligt att tillbringa en del av julafton på det där viset, ändå, på väg någonstans ute i vinterlandskapet.
linnea p.
Publicerad 19.12.2012 kl. 17:48

fool's gold, clear quartz, stephen fry, et cetera



Här är en gammal bild på några stenar jag köpte för ett och ett halvt år sen. De där mörkare stenarna ser ju bara ut som helt vanligt gruskross på bilden men nejdå, det är faktiskt en mer extravagant form av gruskross, nämligen kattguld — pyrit. Då jag var liten och gick i barnträdgården så brukade jag tillbringa eftermiddagarna hos min moster innan mina föräldrar slutade jobbet. Strax invid deras gårdsplan låg en stor sten ute på en åker, högst uppe på den fanns ett område med mycket kattguld i sig, eller antagligen var det glimmer — biotit eller muskovit — eftersom det lossnade i tunna flagor som vittrade alldeles för enkelt. Där uppe på den där stenen brukade jag och min kusin Mia sitta, utrustade med mindre stenar att hacka på den med för att få loss bitar av kattguld (som vi kallade det), varje gång nån av oss fick loss en bit ååh-ade och aah-ade vi förtjust och för det mesta såg vi sedan kattguldet vittra sönder i våra händer. Någon enstaka gång försökte vi spara bitarna i våra fickor men där var hållbarheten förstås inte bättre. Fool's gold.

Läste nyss att namnet "pyrit" kommer från grekiskan och betyder "a stone which strikes fire", och då förnimmade jag direkt en svag strimma av den där rökiga, lite brända lukten som uppstod då man slog på den där stenen.

Kattguld är en nedsättande bemärkelse där något som förefaller äkta och värdefullt, men inte är det. Ett uttryck med liknande betydelse finns i det franska språket, "l'or des fous". Ursprunget till detta härrör sig från 1500-talet då den franske upptäcktsresanden Jacques Cartier kom till Kanada. Väl framme i Kanada fann han "ett berg av guld" och tillika "ett berg av diamanter". Han fyllde sina skepp med dessa dyrbarheter och återvände stolt till Frankrike, där det konstaterades att det förmodade "guldet" var kattguld och "diamanterna" var kvarts. Denna fadäs myntade uttrycket "Guld från Kanada" som är liktydigt med något värdelöst, med andra ord skräp. Stackars Jacques. (Ulf Lundell är enig.)

Är alltså inne och läser om lite olika mineraler och som alltid dyker såna här New Age-sidor upp, healing dit och meaning dit. Det gör inget, jag gillar att läsa sånt. Finner det mycket rogivande av någon orsak, med en släng av nostalgipirrigt. (Alla som var tonåring och lite ~alternative~ under det sena 90-talet och/eller tidiga 00-talet vet säkert vad jag menar.)

Det brukar slå mig hur sjukt välmående jag kunde vara om de här stenarna faktiskt hade alla dessa magiska krafter som vissa källor menar att de har. Bergskristall t.ex., som jag har många bitar av, den verkar helt suverän. Den skyddar mot negativ energi, hjälper en att behålla lugnet och tålamodet, stimulerar positiva tankar och känslor, gynnar spirituell medvetenhet, ger fysisk och psykisk energi, stimulerar och amplifierar synska egenskaper, och förstärker dessutom andra stenars krafter. Pyrit är inte illa den heller, den skyddar även den mot negativ energi, assisterar med att se det dolda, stimulerar intellektet, förbättrar minnet, förmildrar feber och reducerar inflammationer. Varje gång jag läser sånt här så tänker jag att det skulle vara så fantastiskt roligt att tro på det. Ännu mera fantastiskt vore det ju om det faktiskt också var bevisat. Liksom, känner du dig orolig idag? Men åh ta på dig den där jade-broschen då så slipper du det.

Tidigare idag då jag skulle diska så fick jag en sån briljant idé som är så enkel att jag inte kan förstå att jag inte tänkt på det tidigare — ljudbok! I telefonen! Förstås! Vi vet ju alla att det är tråkigt att diska, och allra tråkigast känns det oftast att komma igång med det för man vet hur bunden man blir där och att man inte kommer kunna göra så mycket annat än att stå där och göra små cirklar med handen och nynna på sånger, eventuellt också få russinhud på fingrarna om det är länge sen man diskat sist. (Och det är det ju konstigt nog alltid?) Nu har jag istället lyssnat på Stephen Fry läsa Harry Potter åt mig och det var direkt så mycket trevligare. Enda problemet, som alltid, är att såna där hörlurar som ska in i öronen inte riktigt vill hållas på plats i mina öron, men om jag inte diskade alltför vidlyftigt så gick det ganska bra. Ska köpa ett par såna där fula hörlurar som kom med gamla freestyle-spelare härnäst. Lite som öronmuffar, men i miniatyrformat. Och helt plötsligt har jag därmed kommit på den ultimata kombinationslösningen på två problem som besvärat mig a great deal: 1) jag diskar för sällan, och 2) jag läser för lite. Känns lite som ett början på ett nytt liv det här.

På tal om Harry Potter och mineraler så finns det faktiskt en sten som heter MUGGLESTONE. Ha! Fast den är en kombination av flera mineralsorter, men ändå.
linnea p.
Publicerad 27.11.2012 kl. 23:36

don't just stand there, let's get to it, strike a pose, there's nothing to it

Har befunnit mig i valet och kvalet angående bloggprisgalan (skrev nyss bloggprisgalEn, hah!) och jag känner mig ännu lite osäker men det är bara för att jag är osäkert lagd och har dessutom skitsvårt att bestämma saker på förhand, plus att det ekonomiskt sett inte direkt är lönsamt att åka dit, men jo, med uppskattningsvis cirka 97% säkerhet kan jag säga att jag nog går. Så nu joinar jag övriga galagåare och ojar mig över vad man ska ha på sig. Tittade på bilder från tidigare år och alltså folk var ju så jädrans festliga? Hjälp. Alla var klädda i klara, bjärta färger? Dubbelhjälp. Läste att dresscode för tillställningen är "masquerade-cocktail"? Trippelhjälp. Alltså masquerade-delen är förstås räddningen och onekligen något som jag tycker verkar otroligt spännande och hoppas att folk satsar på på allvar, men HAHA, cocktail... Redan bara det där ordet osar av någon slags proper prydlighet om än på ett ganska dry martini-dränkt, dekadent sätt, och jag ser hur jag antagligen klumpigt snubblar in genom dörren och framför mig uppenbarar sig ett hav av knälånga ballongkjolade klänningar utav sidentaft i regnbågens alla klaraste färger och vackra svinryggsuppsättningar och perfekta kråksparkar på eyelinern. Och där står jag som, jag vet inte, Darth Vader eller Sauron eller nån och flåsar för att jag skyndat och just då bryter svetten ut sådär som den gör helt hysteriskt ibland när man gått alldeles för snabbt med tjocka vinterkläder på, och så har jag kanske glömt deodoranten den dagen för att jag varit så stressad (jag menar, vem vet?), och jag har stripigt och glanslöst hår för jag kommer förstås ha en dålig hårdag just den dagen och antagligen en riktigt elak inombordare precis mitt på kinden som gjort att hela området svällt upp till en stor böld som allt täckstift i hela världen inte skulle kunna dölja eller ens förmildra. Typ. Men! Jag och Ellen ska (försöka) göra masker och de ska vara i färg så då känns det redan mycket tryggare och bättre.

Det var lättare då man var barn, då kunde man klä sig så här och tycka att det var fint:


Fast i ärlighetens namn så vet jag ju redan att i det här på bilden ovan i princip är samma outfit jag kommer ha på mig också, bara att den kommer vara helsvart. Vissa ränder går aldrig ur, tyvärr hör dock talang för poserande inte till en av dem för yours truly.
linnea p.
Publicerad 21.11.2012 kl. 18:06

your handwriting. the way you walk. which china pattern you choose. it's all giving you away. everything you do shows your hand. everything is a self-portrait. everything is a diary.


Abrakadabra!

Ursprungligen hade jag påbörjat en text om hur jag impulsivt och hux flux satt här en natt och fixade till en ny blogg som jag inte ens var säker på att skulle komma till användning, men vid närmare eftertanke så var det inte så det gick till. De senaste åren har jag bytt bloggadress och -tjänst pinsamt många gånger, men det har aldrig varit impulsivt. Det har alltid skett med eftertanke och idéen har alltid tumlat omkring i en bakre del av hjärnbarken en lång tid innan den förverkligats. Det har alltid haft en grund i något som för mig har gjort att det känts befogat, att jag sökt efter en tjänst som jag trivts så bra med som möjligt på så många plan som möjligt. Och tja, vad kan man säga? "Den som söker han letar", ni vet. För mig ligger bloggande nånstans mellan hobby, konst och terapi på ett lättsamt och okrävande kreativt plan, och det måste därför ske på mina villkor för annars känns det lätt obekvämt och begränsande, som att man klämmer in sig i en mall gjord för en cirkel när man egentligen är en triangel. I längden klarar jag inte av känslan att ens blogg är uppbyggd av kompromisser och nödlösningar och provisoriska e-tejpbitar. Jag antar att man kan säga att mitt behov av funktionsmässig flexibilitet och estetiskt diktatorskap tog över till sist. Men det här är inte kritik! Det är bara otålighet, ett oövervinnligt maktbegär och old habits som die hard.

Och förstås, så är det också bara en dagbok. Allt är en dagbok. Inte bara den här bloggen, exempelvis, utan även bloggflytten och alla andra innan. Sist och slutligen är jag samma person som då jag började blogga genom enskilda HTML-filer vilka laddades upp via FTP; fortsättningsvis vill jag ha valmöjligheter, helst bortom begränsningar, och ännu drömmer jag om system som förenklar den tekniska processen kring skrivandet så mycket som möjligt. Jag gör ännu samma anteckningar i marginalen i mina dagböcker. När bloggandet är ungefär min enda hobby eller i alla fall den mest framstående med tanke på att den kombinerar bl.a. fem av de saker jag tycker att är allra roligast av allt i hela världen att syssla med — text, foto, webb, redigering och navelskådning — så känns det både synd och surt att jag ofta avstått på grund av något så krasst som den tekniska miljön. Men äh, nog om det. Det ska höra till forntiden! (Jag tänkte här något cheesy i stil med "Det imperfekta! Den här bloggen kanske inte kommer vara perfekt, men åtminstone är den i presens" — hah!)

Faktiskt känner jag mig mer inspirerad att göra något av den här bloggen än vad jag gjorde innan flytten. Tur är väl det, annars hade det ju varit helt i onödan. Sen kanske det dröjer en stund innan det flyter på i praktiken men inställningsmässigt känns det som ett framsteg, med bortseende från att jag låter sådär pompös nu igen i det här inlägget. För att göra den stämningen lite mer motiverad så kan ni föreställa er att jag håller i en jättestor sax och att det är ett rött band framför mig. Klipp!

linnea p.
Publicerad 01.10.2012 kl. 17:16

augusti enligt mobilen


1 AUGUSTI - Vi inleder månadsrapporten med ett fullständigt meningslöst självporträtt, fåfänga för fåfängans skull. Men det passar väl bra här, det här är ju ändå en blogg. Jag befann mig i Katternö, hade kört dit tidigare på dagen för att träffa kompisar och sånt. Här syns ju t.o.m. de där fjädrarna jag fått i håret! Men en av dem har lossnat sen dess.


3 AUGUSTI - Åkte till Jakobstad för att luncha och gå loppisrunda, bilden är från sista stoppet där jag provsatt några soffor med Kakan, lite senare köpte jag en reseskrivmaskin och ett fint paraply. Efteråt åkte jag direkt vidare till Nykarleby där jag träffade Bäki som jag inte hade sett sen i julas.


4 AUGUSTI - Hem-hemma i Katternö låg Caspian uppe på pianot och sov och dreglade.


Det var en mulen dag och regnvattenskaren under stuprännorna höll nästan på att rinna över.


På natten samlades malarna på fönstret till vardagsrummet, passade på att ta bilder av dem medan jag var ute på cigg.


Ännu senare på natten hade Esmeralda fångat en skogsmus och jag tror att idén var att jag skulle äta den, men jag släppte den fri istället. Den verkade inte vara skadad, om än lite skakad. Shaken not störd liksom.


5 AUGUSTI - Man kunde ha föreställt sig att Esmeralda skulle ha varit lite sur på mig sen nästa dag över min otacksamhet gentemot hennes fångster, men nejdå! Hon var på strålande humör.


7 AUGUSTI - Jag hade återvänt till Vasa och just den här dagen firade jag och Jim 3-års-jubileum, det här är alltså från samma tillfälle som bilderna i denna post.


9 AUGUSTI - Det var konstens natt i Vasa och här hissade vi ner för att gå över gatan till D.O.M. där Jim skulle spela gitarr och sjunga några låtar, helt proppfullt med folk blev det där under spelningen. Mera bilder från den kvällen hittar man här.


18 AUGUSTI - Helt plötsligt var man i Katternö igen, med extra mycket packning eftersom jag hade med kläder till ett fotoreportage jag skulle göra där i nejden veckan efteråt.


Träffade en skalbagge där på trappan. Jag kunde inte sova sen så på morgonkvisten var jag ute och spatserade lite på gården, bl.a. med en laserögd Caspian i famnen.


Alltså, den där bilden gör inte rättvisa till hur hysteriskt det där spindelnätet var. Trådarna gick inte bara kors och tvärs utan också i flera nivåer och på vissa ställen var det tjockt som bomull. Sen nästa dag (fast det egentligen var samma — men jag hade alltså sovit några timmar där emellan) kikade jag in i mammas växthus och där frodades tomaterna. Några dagar senare plockade jag några av de där tomaterna, skar dem i klyftor, plockade också några ärtskidor som jag skar i skivor, och hackade en rödlök och stekte alltihopa i absurda mängder smör, kryddade med örtsalt och lite pepparmix, och kokade pasta till. Gott!


Couscous har sin favoritplats i ena fåtöljen i vardagsrummet (det finns en identisk — den duger inte) och han brukar sova där mest hela tiden och i helt förtjusande söta positioner. Ser han inte lite ut som ett hjärta här?


På eftermiddagen åkte vi till Juthbackamarknaden, och där fanns många gamla små grejer, förstås, och även en hög med gamla fotografier på ryska män.


Efter att vi traskat klart på marknaden åkte vi till Emmis på kaffe, kaka och Dumle i trädgården, supermysigt och fint men jag tog ingen bild. Inne i huset är det alltså de tidigare ägarna som har inrett med bl.a. brun och grön heltäckningsmatta, båda lurviga. (!!!) Sjukt kitchigt men jag tyckte ändå att helheten blev ganska charmig. Men renoveras ska det.


19 AUGUSTI - Innan Jim skulle åka tillbaka till Vasa gick vi ut och plockade lite krusbär.


Esmeralda kom in i mitt rum på kvällen och ville skeda med mig då jag låg i sängen och tittade på tv-serier. Hon fick vara den lilla skeden.


20 AUGUSTI - En hel skock med påfågelögon hade invaderat rödklintarna (som namnet till trots är lila) igen, det är något av en årlig tradition.


En annan fjäril hade det inte gått lika bra för. Eller det här är väl en mal.


Konkreta bevis på att man gick hösttider till mötes började ploppa upp. Röda vinbär i buskarna och fallna äpplen i skottkärran.


21 AUGUSTI - Couscous hade hittat en kvarglömd hög med gräs ute på gräsmattan och tyckte att den gjorde en ypperlig säng. (Han låg där flera dagar, fast liksom inte i sträck då.) Vet inte hur den där andra bilden blev sådär mjuk och konstig, hade inget sånt filter på.


Jag planerade den där fotosessionen och försökte få ihop till fyra fina utstyrslar. Jag ändrade på ett par av dem senare på kvällen men en stund såg de ut sådär då de fick hänga där ute på vädring.


Flera kvällar i rad då jag kom in i mitt rum såg det ut såhär i min säng, Esmeralda brukade gå ut sen nångång mot småtimmarna men Caspian sov med mig nästan varje natt. Ni ser det där lilla lila och svarta telefonfodralet förresten? Det är gjort i läder (mest med mocka-sidan utåt) och jag avverkade ett helt paket med symaskinsnålar då jag gjorde det, och jag fick sy det sista för hand. Aldrig igen.


23 AUGUSTI - Ännu var delar av rabatten ganska färgsprakande men blommorna började ge upp kronbladen och jag mitt hopp om att sommaren skulle vara lite längre, eller, ni vet, ENS HÄNDA DET HÄR ÅRET. Oh well.


24 AUGUSTI - Till min stora förskräckelse insåg jag att blivit gråsprängd i hårrötterna! Nånej, det var bara torrschampo för jag var smutsig och lat. (En stund senare stod jag i badrummet och försökte se ut som Bob i spegeln.)


25 AUGUSTI - Stötte på en undercover-agent.


Esmeralda och Caspian hade hittat varsin hög med gammalt gräs att sova på, Caspians var så stor att jag tyckte lite synd om Couscous som tidigare sovit på den där lilla, så jag hämtade honom och han verkade nöjd!


Alltså tänk att va katt. Tänk vilket liv.


Några veckor tidigare hade jag loppat det där hjortdjuret, det är egenligen nån slags dekorativ hängning för en skoputsborste, men för tillfället dinglar en massa gamla smycken där som jag inte använder men hade plockat fram för det där fotoreportaget. Sen tillbaka i Vasa igen hade Jim hängt upp leopardtavlan jag köpte på Juthbackamarknaden, och den har visat sig vara vintage från 70-talet, det svarta är i sammet och färgerna ska tydligen lysa i UV-ljus. Jag betalade 8¤ för planschen och ramen och allt, och jag hittade samma plansch på Ebay men där säljs den för ~103¤. Hihi!


26 AUGUSTI - Frank och Janne (a.k.a. Unger & Martins) hade uppdraget att ta bilder för årets Musik & Talang och här är det alltså Jim och Maria som får stå modell. Jag och Ragnar hamnade också på bild och Frank postade igår en bildkomposition av oss båda som ni kan kolla in här! Fina grejer.


27 AUGUSTI - Här är de sista bilderna som togs med min telefon den månaden, är inte helt hundra på vad jag sysslade med på den sista bilden men vi kan säga att det var ett glädjeuttryck för apelsinkrokant-chokladen i min hand! Den är ju bästastastast så.
linnea p.
Publicerad 07.09.2012 kl. 12:29

ansiktsböcker & dagböcker



Jag har gjort sådär som de betydligt större bloggarna brukar göra och gjort en sida åt min blogg på fejjan; facebook.com/hxbrgd, så nu kan man följa häxbrygdbloggen där om man vill. Det är knappast riktigt mycket folk som är intresserade av det och det är just därför som jag skaffat den där sidan ockå, jag får alltid dåligt samvete av att spamma min egen wall och därmed även mina vänners med länkar till mina inlägg, men det brukar alltid komma in en liten hög besökare då jag gör det så jag antar att det finns de som kan tänkas vara intresserade ändå, eller så råkar jag bara känna ganska många människor som ofta är hemskt uttråkade. (Vet ju minsann hur det är så här döms ingen!) Ska bli behändigt för min egen del också, att ha ett mera överskådligt arkiv. (Thumbnails! Utdrag! Hurra!)

Har tänkt på den här bloggen och på bloggar i allmänhet en del på sistone. Tycker att det är svårt att hitta bra bloggar och svårt att ha en bra blogg själv. Jag tänker alltid att jag ska skriva något fint och intressant och fyndigt men sen har jag absolut inget sådant på lager. Så det blir ju istället en del bilder med hemskt ytliga och poänglösa skriverier under, vilka jag sen mår lite dåligt över. Ibland brukar jag gå in på Bloggtoppen och klicka vidare till en hel drös med bloggar på jakt på den där evigt flyktiga inspirationen, men det lämnar mig oftast med en något obekväm och liksom skavande känsla av att jag inte har något gemensamt med blogginnehavarna. Det får mig också att tänka att folk i allmänhet vill ha något helt annat från bloggar än vad jag själv vill ha. Jag tänker att de vill ha: bilder på vita rena ytor, söta små barn, snyggt serverade maträtter, stilsäkra utstyrslar i ljusa och klara färger; texter med käcka formuleringar, kortfattade reflektioner, pigg livssyn... och jag har varkendera av det där att erbjuda. (lololol) Jag är rispig och dammig och smutsig och slarvig och murrig, mörk, melodramatisk och ofta dyster och cynisk. Såatte... heh. (Men jag tror fortfarande att jag uppfattas som mera av en Ior än jag egentligen är, dock. Vet bara inte om det är bra eller dåligt.)

Kan bli frustrerad på mig själv för att jag alltid låtit mina bloggar självdö och försvinna. Kunde vara intressant, och samtidigt plågsamt pinsamt är jag säker, att läsa de inlägg jag först skrev när jag började blogga (eller "keeping an online diary", som jag kallade det då, hade aldrig hört ordet "blog"), men de har nog försvunnit sen länge sen. Trist. Jag har sen några år tillbaka sparat mina blogginlägg i ett arkiv men jag skrev så sällan då, väldigt periodiskt. Hittade dock några äldre poster via archive.org (vilket förresten är en burdust äcklig tjänst samtidigt som den är lite kul), från år 2000:

15/10: "jag saknar så mycket nu för tiden. det kan inte vara hälsosamt. lyckliga dagar. det tycks inte finnas lyckliga dagar nu för tiden. lyckliga tillfällen måhände men dagarna är aldrig enbart lyckliga. det dystra tar över. jag var väldigt lycklig då jag steg upp och ganska länge efteråt. sen blev jag anfallen av det mörka elaka molnet som kvävde mig.   /   tät dimma utomhus idag. allt var klätt i grått och det var kallt och ruggigt. kändes som att jag smalt in perfekt. kände mig väldigt grå inombords. livlös och kall, men ändå med en brinnande längtan. likt gatuljusen som lyste rödgula, innan de drunknade i dimman och såg ut att vara drabbade av blur effekten man kan göra i photoshop."

21/10: "underligt då man är lycklig och olycklig på samma gång. jag blir så ibland. känner min själ springa omkring i ångestfyllda cirklar och ibland tar den ett hopp upp mot lyckan och jag är där i en bråkdels sekund och sen springer jag omkring i ångesten igen. det hela... ger mig rysningar. både äckliga och njutningsfulla. jag känner mig splittrad, som vanligt."

02/11: "jag är i ett sånt tillstånd att allt känns lönlöst och meningslöst. inga höjdpunkter är på väg. jag ser inte fram emot nåt. det kvittar egentligen vad som händer. jag sover hela dagarna. i måndags sov jag från kl fem till halv tio. i tisdags sov jag från kl fem igen till halv ett på natten. igår sov jag igen från kl fem till halv tio. jag tycker inte att jag går miste om nåt ändå. egentligen önskar jag att nåt fanns att gå miste om, men det vet jag ju att det inte finns så jag sover istället för dagarna är allt för långa hur som helst för att jag ska orka gå igenom dem."

Ja jösses vilken muntergök man var! Om man jämför med det här är jag ju fan euforisk nu för tiden. Ni ser, framsteg, framsteg. Snart kommer jag vara prydlig och proper och omgiven av vita högblanka ytor! Ge mig tolv år till bara, hehe.
linnea p.
Publicerad 05.07.2012 kl. 19:55

gamla kläder



Sedan nångång under mina tidiga tonår så har jag alltid tittat närmare på plagg i spets när jag går i affärer, nästan helt omedvetet, åtminstone ganska automatiskt, så tar jag fram såna plagg bland hängarna. Det första plagget jag valde själv i detta material var en svart stretchig skjortliknande sak med en krage och knappar framtill, som jag hade på mig på min morfars begravning då jag gick på sjuan och sen ungefär varenda dag då jag gick på åttan och ännu många många år efter det. Egentligen började spetsförtjusningen redan i barndomen, jag brukade svepa in mig i gamla spetsgardiner och leka fé. (Tönt.) Jag påbörjade sömmandet av en långkjol i spets idag, faktiskt av just gardinslängder, och det fick mig att tänka på det här. Men i kontrast till de vita gardinerna jag rotade fram ur skåpen i barndomen, så är de här svarta och jag köpte dem på loppis för några månader sen. Den kommer vara långt från min första långkjol i spets, för den delen, (jag grävde faktiskt fram en av dem ur förrådet ganska nyligen,) men vad det gäller att klä mig i såna plagg så har jag haft en paus som varat ungefär ett decennium.

Just såna där återkommanden är något som jag tycker att är ganska intressant, när det gäller klädstil och klädsmak, alltså hur man kan spåra vissa tendenser tillbaka i tiden till yngre år (& emellanåt väldans mycket yngre). Och jag menar inte bara på det sättet att mode i sig själv upprepar sig, vilket förvisso är intressant det med och dessutom något som jag märker av väldigt tydligt nu för det aktuella modet just nu liknar väldigt mycket det mode som existerade just då jag började intressera mig för mode, eller, vi ska säga, då när jag började intressera mig för att uttrycka mig själv genom kläder — åh gud det där lät så pretto, sorry — innan hade jag låtit mamma sköta det mesta, tills mot slutet av lågstadiet. (Jag och Anna bestämde förresten att vi skulle bli "modelejon" nångång under den tiden också, sen att vi egentligen hade noll koll var en detalj vi var fullständigt omedvetna om så vi var glada och kände oss tuffa ändå.) I alla fall, det där som jag tycker är ännu mer intressant är alltså det att man själv upprepar sig i sin egen form av "mode", alltså i ens stil.

För min egen del (och som för många andra) så är det självklara, ihållande exemplet för det här (förutom spets-fäblessen då) min förkärlek till färgen svart, vilken började utvecklas redan nångång under lågstadietiden, men eftersom jag ännu inte riktigt bestämde själv vad som skulle finnas i min garderob då så var det relativt sällan jag var klädd i den färgen ändå, men så på åttan hade jag äntligen tillräckligt många svarta plagg för att kunna vara klädd i helsvart i längre perioder, och det plus min svarta kajal och piercade näsa var tillräckligt extremt på den tiden mitt i bibelbältet för att man skulle tilldelas diverse spenamn som kretsade kring djävulsdyrkan, häxeri och dylikt. När man tänker tillbaka och jämför med nutiden så är det helt befängt! Jag brukar tänka på det ganska ofta, när man ser kids på stan, att alternative i stort sett har blivit mainstream. Nu för tiden tror jag att ingen skulle lyfta ett ögonbryn ens om mitt tonårsjag uppenbarade sig, men det var annorlunda då, och det var jobbigt. Jag ville förstås skilja mig ur och jag ville förstås ge intrycket av att jag minsann, jag är en Individ och jag är dessutom Jävligt Intressant, men istället föll jag i den där gropen likt många andra pubertala tonåringar där man bara ligger och kvider att Ingen Förstår En. (Förstås, det är ju lätt hänt att man fastnar dit när man är mobbad och det vet jag allt för väl själv så jag driver inte med grop-liggarna alldeles för mycket, men det känns ju onekligen som en typisk tonårsklyscha bara.) Nu, otäckt många år efteråt, så har jag insett att jag blir ju t.o.m. glad om någon säger att jag ser ut som en häxa, och jag tror att jag även skulle ha blivit det då på den tiden om det inte varit för standardtonläget det utropades i, för jag gillade ju nog stilen redan då och gör det tydligen fortfarande, eftersom den håller i sig även om jag skippat pandakajalen. Så, med det i åtanke så har jag äntligen tagit mitt förnuft & min självbevarelsedrift till fånga, alldeles för många år för sent egentligen, men ändå: Tack i efterskott, forna tonårs plågoandar! Jag har valt att ta det som en komplimang!
linnea p.
Publicerad 03.07.2012 kl. 04:07