touché...?

Helt så som det brukar vara att läsa kommentarerna till viktiga artiklar på dagstidningarna, så var det igen både nedslående och upprörande att scrolla neråt på Hbl-artikeln om medborgarinitiativet för en jämlik äktenskapslagstiftning, men sen slog det om vid någon skede. Ungefär samtidigt som jag insåg vilken lättnad det är att jag inte behöver känna och umgås med dessa bakåtsträvare och motståndare, så sa Jim sa att det är ju tur ändå att de är så pass wacko som de är. Deras yttringar talar ju inte direkt för deras sak när de för det mesta är fullkomligt irrationella och ofta irrelevanta också. Många uttalanden var så bisarra att jag inte kunde annat än skratta åt dem (även om förstås åsikterna de uttryckte var allt annat än roande). Bland urvalet i den kategorin är min favorit följande tanke:

Ungefär min responstanke:

P.S. Inom 22½ timme hade 100000 (hundratusen!) personer skrivit under, och ännu ökar siffrorna. TOUCHÉ! Heja fina finländare!
linnea p.
Publicerad 19.03.2013 kl. 22:54

så blev det den åttonde mars då





Att bli gratulerad på kvinnodagen (direkt eller indirekt via "Grattis kvinnor!"-hälsningar på diverse sociala medier) känns ganska, ja, vad ska man säga, nästan förolämpande. Jag är övertygad om att folk menar väl, men det kunde lika bra vara en form av sarkastiskt översitteri. Kvinnodagen är inte en dag vi firar. Kvinnodagen finns för att påminna oss om ojämställdhet, vilket alltså inte är ett glättigt ämne till skillnad från t.ex. födelsedagar eller lottovinster.

Som kvinna är det inte så att jag ens vill ha en kvinnodag. Tvärtom vill jag gärna att vi inte ska behöva ha en, det är liksom det som är hela grejen, men meningen med kvinnodagen missförstås ofta. Jag vill inte ha en dag om året då män uppskattar mig lite extra för att jag är kvinna, jag vill ha 365 dagar om året då alla män(niskor) respekterar mig och behandlar mig som en gelike för att jag är människa. Skottåren vill jag ha 366, men jag kunde eventuellt gå med på att var fjärde år har vi istället en dag då vi absolut måste minnas hur det såg ut förr (nu, och innan nu) i avskräckande syfte, och den kvällen måste vi berätta godnattsagor åt alla våra söner och döttrar om hur orättvis världen har varit och hur viktigt det är att man inte låter den bli så igen, och strax innan läggdags den kvällen jublar vi allihopa och säger "Grattis oss! Hurra att vi kom ifrån det där!".

Och nästa dag och alla andra dagar när jag stiger upp får jag ta på mig en kort kjol utan att någon säger att jag ser ut som en slampa, jag får ta ett par drinkar på kvällen utan att någon tolkar det som en inbjudan till att tafsa på mig, jag får uttrycka mina generella åsikter utan att någon hävdar att de hänger ihop med vaginella besvär, jag får åka till jobbet utan att någon tycker att det gör mig till en dålig mor, jag får stanna hemma med barnen utan att någon stämplar mig som gammaldags, jag får utöva hårdhänta sporter utan att någon kallar mig "pojkflicka", jag får sminka mig utan att någon tycker att det gör mig tillgjord, jag får bli arg utan att någon säger att det måste bero på att jag har mens, jag får uttrycka frustration utan att någon kallar mig "bitterfitta", jag får kritisera något utan att någon hånar mig för att jag "såklart bara är avundsjuk", jag får vara saklig och professionell i mitt arbete på samma sätt som män är utan att någon skitsnackar att jag är en bitch, jag får göra samma jobb som en man utan att någon tycker att mitt jobb är värt mindre pengar än en mans, och så vidare. Jag får göra vad fan jag vill så länge jag inte är elak och skadar eller sårar någon annan, och det får alla andra också. Och skulle något av det här hända... så skulle alla andra vara helt eniga om att nej, det är inte rättvist. Att sexism, bland mycket annat, och i synnerhet inte sexism i den absurt höga och ojämna grad den finns, inte hör hemma i ett jämlikt samhälle. Att det att tolerera och ursäkta sådant beteende, så ser inte rättvisa ut. Men nu finns den sexismen, ojämlikheten och orättvisan här. Nu knypplar massor av människor ihop ursäkter för sådant hela tiden.

Och därför firar vi inte kvinnodagen. Vi sörjer den. Gratulationer undanbedes.

linnea p.
Publicerad 08.03.2013 kl. 17:56

"det borde du klara av att stå för", sa den anonyme hypokriten

Ursäkta nu om ni tycker att det här ämnet börjar vara rejält gammalt, men det är ännu några vissa kommentarer som etsat fast sig i min hjärna och där har de suttit i nån vecka nu. Den mest återkommande av dem var något i stil med att man (jag) måste vara "beredd att ta det", där "det" syftar på det som sades på radio X3M, och att det är jag "uppenbarligen inte". Ursäkta? Jag har inte gjort annat än "tagit det"! Jag har inte jagat X3M med fackla och högaffel — tvärtom har jag, beklagligt nog, hållit mig tillbaka och väntat på att övrigt internetgräl ska dö ut innan jag säger något om det, utav rädsla för att av fler stämplas som en argbigga som bara härjar om allt och vad som helst. Jag hade, m.a.o., fegat ur. Istället har andra tagit upp den debatten och det ämnet, och det är jag obeskrivligt tacksam för. Jag har sagt mina åsikter om någon frågat, men jag har inte självmant ställt mig i ett hörn av internet och skrikit i min e-megafon. Inte för att det spelar nån roll, och inte för att jag inte tycker att jag inte skulle ha haft den rätten ens (!), men jag blir så sjukt frustrerad på folk som bara antar en massa saker. Såg nyligen att en gammal bekant till mig uttryckt sig i nån kommentarstråd ungefär såhär: "Vet inte vad det handlar om för jag har inte läst men löjligt är det" — igen, ursäkta? Suck. Klart att alla får ha sin åsikt men jösses, gör lite research först va innan ni bestämmer er för en.

I samma tråd skrev denna gamla bekanta också att hon tycker att kvinnor ska vara hemmafruar. Sen hade någon svarat att jag antagligen skulle skälla ut henne för den åsikten, eftersom jag är en sådan som självklart tycker att alla kvinnor ska jobba hela tiden och satsa på karriären och att stanna hemma som kvinna förtrycker andra kvinnor, och så vidare. Öh, nä. Det tycker jag inte. Jag tycker att alla kvinnor ska få välja själva, det gör de flesta feminister förresten, men det mest skeva i den där diskussionen var inte att någon (IGEN för TUSENDE gången) antagit något om mig helt dragit ur tomma intet, utan den saken att: En person säger att hon tycker att alla kvinnor ska stanna hemma. Det tycker alla låter vettigt och rättvist. Föreställ er här att jag faktiskt skulle tycka att alla kvinnor inte ska stanna hemma. Båda två gör vi oss då i så fall skyldiga till att tycka att kvinnans plats i samhället är ett visst område och ingen annanstans. På vilket sätt skulle min föreställda åsikt vara "värre" än den andra personens? Hej, hypokrisi.

Är också så trött på det här att prata om "kvinnor" som grupp, precis som att vi hade ett kollektivt medvetande och som att individer inte finns. Vi ska göra si och vi ska inte göra så. Män utsätts förstås också för det här, t.ex. i den otäckt populära åsikten att "alla män ska göra militärtjänst, annars är man ingen riktig karl" (hatar det), för att inte tala om alla minoritetsgrupper. Är vi inte alla sabla trötta på sånt? Ändå, allt sådant är vi tvungna att ta, mer eller mindre. Vi lever i en demokrati och folk har rätt till sina åsikter — även om det är inte alls är okej att tycka att en grupp människor borde vara på ett visst sätt. Men vad ska man göra, liksom? Man kan inte tvinga nån att ändra åsikt. Ändå, paradoxalt nog tycker jag ju själv att den gruppen människor med åsikter om andra grupper i sin tur kunde ändra åsikt. Har svårt att tro dock att en "utskällning" i en kommentarstråd skulle reda upp något. Har svårt att tro att ens några vänliga frågeställningar skulle fixa det. Och har folk bestämt sig i blindo på flit så har jag ingen lust att försöka agera ledhund.

Något som jag själv känner att saboterade min mening ganska gravt var vissa medier (jodå, bl.a. radiokanalen ifråga förstås) — de skildrade hela grejen som ursinnig personlig kritik riktad mot den framförande artisten och det resulterade i en hel del smutskastning åt flera håll och att folk struntade i att sätta sig in i det eftersom jag ju bara var en "rasande feminst" som inte förtjänar att tas på allvar. Min mening var aldrig att peka ut någon bov i dramat, bara att framföra ett missnöje med att vissa tendenser försiggår i samhället eftersom att vi som samhälle accepterar det. Därför tycker jag det är förbannat trist att ingen av låtskrivarna (så vitt jag vet) har kommenterat den aspekten, utan bara hållit sig till att säga att låttexten inte är menad att tas på allvar — vilket inte egentligen säger något alls. Och samtidigt som de får axla kritik så får jag det med, vi har liksom inget annat val än att "ta det". På samma sätt som jag tycker att de är illa tvungna att ansvara för vad de sätter ut i världen så är jag det med, sist och slutligen, fast våra situationer och i synnerhet vårt inflytande ser ofantligt annorlunda ut. Jag känner ofta att jag trots det varit tvungen att ansvara mer för det jag sagt, på det viset att jag varit tvungen att förklara mig om och om igen — se originalinlägg t.ex. där jag upprepar mig tusen gånger i kommentarerna. Och det kan jag gå med på, det kan jag ta, även om det förstås lett till viss frustration nu som då. Men personangrepp, hån och prat om ens könsorgan... Det är fan inte okej. Sånt hör inte hemma i kategorin "Saker man måste vara beredd att ta", och att folk anser att någon "överdriver" som reagerar på och mot sådant... ja, kanske de människorna också skulle kunna lära sig att "ta det" att alla inte tycker, värderar, känner och är som de?

linnea p.
Publicerad 04.03.2013 kl. 19:17

we blog web log

För nån vecka sen läste jag nätversionen av intervjun med bl.a. Karin L. i Västra Nyland, "Bloggen är inte död", och jag håller naturligtvis med om det. Har inte ens tänkt tanken att bloggandet som hobby skulle löpa risk att dö ut, tycker t.o.m. bloggandet har vuxit starkare (just p.g.a. kvaliteten som Karin också pratade om), men däremot tycker jag mig ha noterat att det haft ett uppsving i trendigheten i Svenskfinland, vilket sedan har dalat en aning, och förstås att trenderna överlag inom bloggandet har pendlat av och an. Som inom vilken uttrycksform och hobby som helst, med andra ord. En tid var det t.ex. modebloggar som gällde och nu just toppar många inrednings- samt träningsbloggar om man kollar på Bloggtoppen.fi. Då jag tog mina första trevande steg ut på internet så var det de personliga, ofta så till den grad att de egentligen kan klassas som privata, dagboksskriverierna som gällde. Hur länge folk har skrivit dagbok på internet vet jag inte men ordet "weblog" myntades år 1997 så då var det förstås redan tillräckligt förekommande för att folk skulle hitta på ett specifikt uttryck för det. Två år senare dök ordet "blog" up, härstammande ifrån att en klurig typ satte till ett mellanslag i ordet weblog och åstadkom därmed frasen "we blog". Och fjorton år senare bloggar vi ännu.

Har sagt det förr, men — jag har själv haft svårt att identifiera mig med de termerna, att jag "bloggar", eller att jag är en "bloggare". Fortsättningsvis tycker jag att det för det mesta känns mera rätt att säga att vad jag gör är att skriva dagbok på internet, eller föra en journal. Det gjorde jag innan jag hörde uttrycket "blogging", och det där att blogga kändes som något väldigt specifikt — definitivt mera proffsigt, fyndigt och iakttagande än det jag sysslade med, men också att bloggandet handlade mer om att berätta om saker man tänkt och gjort, snarare än att berätta hur man har känt under tiden. Fortsättningsvis känner jag av samma gräns där emellan, även om bloggande har blivit en paraplyterm som massor av ageranden på internet passar in under. (T.ex. statusuppdateringar på Facebook är en form av blogg, det ni!)

Framför allt märker jag av en stor skillnad inom attityderna till bloggandet och bloggare bland icke-bloggare. Hoppar man redan bara tio år tillbaka i tiden var det ännu tämligen ovanligt, åtminstone på finlandssvensk mark, och folks respons till bloggande varierade oftast mellan att tycka att det var obekvämt och opassande, att vara "så avslöjande", och att tycka att det var spännande och modigt, av samma orsak. Nu för tiden har det blivit vanligt att folk tycker att det är löjligt, t.o.m. egotrippat. Navelskådande och narcissistiskt. Att granskar man det med rätt styrka på glasögonen så genomskådar man det och ser att det inte är annat än ett behov på uppmärksamhet. Och visst, till viss mån är det ju det. Det hör väl för det mesta till människans natur att vilja umgås. Vore man väldigt asocial skulle man knappast blogga. Och där finns också ett nyckelord; att det handlar om socialitet. (Nationalencyklopedin definierar: den förmåga till socialt umgänge som utmärker det artspecifika levnadssättet hos såväl människan som andra djur.)

Internet består av ett nätverk, skapat av människor, upprätthållt av datorer. Där har vi sociala relationer som är sammaknutna via teknik Att man sedan också socaliserar på internet, via Facebook, via Reddit, via bloggar, via IRC, via en oändlig drös med sociala forum, skapar samhällen. Riktiga samhällen, fast de är på internet, eftersom bakom varje användarnamn finns en riktig användare. (Som ju alltid är en riktig människa, inte en katt, som bilden överst vill föreslå. Och även om människan beter sig som ett troll, fast då kan man egentligen strunta i dem för de vill ändå inte tas på allvar.) Det tycks vara svårt ibland för vissa att komma ihåg det här, men det är en annan historia. Poängen är att internet är precis vad det låter som, ett nätverk, ett kontaktnät, internt mellan alla de som har tillgång till det. Jag väljer att bl.a. utnyttja det socialt, som de flesta andra.

På sistone har jag uttryckt mig aningen syrligt ett par gånger om den här krassa inställningen att om man bloggar så "låtsas man vara nån", det har varit gammalt länge redan och ändå klänger en del personer fast vid den uttjatade nollsusningen. Såhär kommenterade en "Vasabo i centrum" (howdy neighbor!) på Vbl.fi för några veckor sen:

"Och förresten... vem bryr sig om vad nån bloggare skriver. Börjar bli irriterad på alla dessa bloggare som försöker framstå som någon sorts "wannabe-samhällsdebattörer" utan desto mera tanke bakom sina skrivelser."

Om jag lyfter bort mig själv från situationen och struntar i hur befängt det är att jag i egenhet som personlig bloggare beskylls för det faktumet att offentliga nyhetsmedier sett nyhetsvärde i min personliga åsikt (och för att inte haft en tanke bakom mina skrivelser, jag menar, ursäkta kan du läsa?), så är det fortfarande befängt ändå. Inte bara för den delen att här har vi en anonym kommenterare på Vasabladet som tycker sig kunna avgöra vad andra personer bör och inte bör blogga om — Basse N. illustrerade f.ö. den här inställningen helt perfekt som vanligt i Internetbestämmaren — utan även för den delen att: Vi är väl alla del av samhället? Vi har väl alla rätt att diskutera det? Vem, om inte samhället, ska prata om samhället? Bloggosfären är dessutom en del av samhället. På vilken mark, i vilket sammahang, ska vi prata om samhället, om inte i samhället? Kom igen, människor! Tänk lite!

Idag tänker jag att bloggandet håller på att växa upp. Granskar man det åldersmässigt så är det väl en tonåring, men det är en brådmogen sådan. Det finns tyvärr ännu delar av internet som frenetiskt trotsåldrar, och inget ont om barn eller så men vuxna är de ju fan inte liksom. Peppe Ö. skrev igår ett klokt inlägg om att Med makt kommer ansvar när man sysslar med alla former av medier, så även bloggandet. Håller förstås med! (Som ett konkret exempel på hur stor roll bloggande faktiskt kan spela så berättade Expressen i januari att Carolina Gynning krävs på skattepengar och att det hade hon knappast gjorts om det inte var för hennes bloggande.) Med läsare kommer inflytande och med inflytande kommer makt och med makt kommer ansvar — eller, ansvar borde komma. Och jag tror fler och fler börjar inse att bloggande är inte bara nån fånig liten obetydlig grej, det kan vara det och det är okej men det behöver inte på något vis begränsat till det. Känner ingen tvivlan över att bloggandet är här för att stanna, vare sig hobbyn utövas via mikrobloggar på Twitter, personliga bloggar på Ratata, kolumnbloggar på Hbl, eller vad som helst. Det faktum att bloggande också har blivit ett yrke för många säger förstås även det mycket om dess slagkraft.

Har inte helt på klart vart jag vill komma med det här, men i alla fall, min personliga åsikt här nu bara (som alltid annars också men uppenbarligen måste man vara tydlig med det ibland), såhär tycker jag: Det är skitkorkat att underskatta internet. Det är också jättetrist att avstå från att utnjyttja potentialet som det serverar, bara för att några självutnämnda domare och jurymedlemmar med ingen makt alls tycker att man är irriterande då man i ett forum pratar om vad man vill, vilket man har rätt till. Nä, sånt går bort. Diskutera, reflektera, analysera, blogga mera, säger jag!

linnea p.
Publicerad 21.02.2013 kl. 10:54

riktningslös ventilering

Vaknar runt klockan fyra på morgonen, inser cirka tio timmar senare att jag glömt att dricka kaffe. Förstår inte hur sånt kan hända. Amatörmässigt. Det var idag jag skulle get shit done men istället har jag sett på Arkiv X (åttonde säsongen, smågråter mycket, gillar både Doggett och Reyes tusen gånger mer än sist), fotat lördagens utstyrsel (kommer snart för jag ska gå över till att vara en sånhär irriterande modebloggar-wannabe istället ser ni), spelat Candy Crush Saga (i princip maniskt), samt förundrats över att dåsigheten aldrig ger med sig ens det minsta. Jobbar på att åtgärda det sistnämnda nu just men det är ett motsträvigt kneg.

Det har visat sig vara en stor utmaning att återfå fokus vad det gäller, eh, det där då. Hade trott att en ledig helg skulle göra gott för min koncentrationsförmåga men det gick helt tvärtom. Sen helgen har jag sovit i oregelbundna korta perioder men ändå nästan hela tiden, sen har jag vaknat, tittat på diverse tv-serier, somnat om för att vakna till eftertexterna, det där klassiska. Inatt vaknade jag av en mardröm där jag var tvungen att förklara åt nån hemsideinnehavare varför det inte är helt schysst att fotografera tjejer som tränar och sedan sexuellt objektifiera dem i ett galleri online, och jag var tvungen att göra det lugnt, sansat och ge konstruktiva förslag och tips även när jag själv blivit fotograferad då jag cyklat nånstans. Såatt. Inte ens mitt undermedvetande pausar från genusdebatterandet! Ganska knäppt.

I verkliga livet läser jag kommentarer på Hbl och rasar (faktiskt, för första gången) men jag kommenterar inte för det känns lönlöst, och vad kan jag säga? Det tär på en ibland. Det är alltid de argaste-bara-för-att-vara-argaste, mest snedvridna, minst rationella personerna som kommenterar allra mest och visst ska man strunta i dem men jag blir inte av med den här gnagande irritationen att de förstår ju fan inte (alltså de GÖR verkligen inte det, de tar upp en massa irrelevant trams hela fuckin' tiden), och inte heller kommer jag ifrån den bedrövliga övertygelsen om att det förstås är de som uttrycker sina åsikter som även sprider sina åsikter. Beklagligt, i och med att det alltid alltid alltid är dräggen som ropar mest. Det är alltid de som hörs och syns mest som har störst inflytande på de som inte redan fattat grejen, och förstås vill jag att alla ska fatta. Jag tycker onekligen att det är mycket i debatten-om-debatten som är motbjudande fult och snedvridet. Och på andra (även sakligare) kommentarsfält och diskussionsforum ser jag också samma mönster — folk fattar inte. De fattar så lite att de inte ens fattar hur lite de fattar. (Meta!) Och jag tycker kanske att de borde skämmas lite för det. Eller jag tycker att det skulle jag ha full förståelse för ifall de gjorde.

Samtidigt så skäms jag med, jag har många bra mejl att svara på som jag skjutit upp på i några dagar nu, sen den där pausen började (och aldrig tycks ta slut helt och hållet). Istället sitter jag här och känner mig så jäkla överväldigad och översvämmad med hela debatthögen (både bra och dåligt) att jag totalt kollapsar vid tanken att tänka, jag menar faktiskt tänka, på det igen. Och ändå är tankarna här hela tiden.

Men ibland brukar det fungera att tjata av sig ut i rymden och tiden lite, utan speciell riktning. Testar på det nu, ifall ni inte märkte. Tror faktiskt det hjälpte redan.

linnea p.
Publicerad 20.02.2013 kl. 15:38

några tankar

Är ännu tämligen ofokuserad efter helgens drevpaus och jag har massor med diffusa tankar som bara glidit förbi någonstans i bakhuvudet. Borde kolla debatten en gång till och läsa lördagens Hbl-artikel igen. Det senare är första gången redaktören i fråga har offentligt blivit nämnd vid namn, tror jag? Jag har inte själv velat hänga ut någon men jag har tyckt att det varit jäkligt skevt att jag som "offer" i kaktus-uttalandet har nämnts vid namn gång på gång, men inte den andra parten. Sen angående den där s.k. ursäkten (inte från redaktören, alltså, utan den från kanalen) så stör det mig att man endast ursäktat det grova uttalandet. Att någon ett flertal gånger under en sändning tar upp en debatt som hen inte ens har satt sig in i och varje gång diskuterar den lika hånfullt och avfärdande är väl redan makalöst illa och fruktansvärt oproffsigt det med. Sen å andra sidan vet jag inte om en till "Det var såklart inte meningen"-undskyllning från ledningen är något jag är intresserad av.

Har också kunnat konstatera att jag avskyr benämningen "kaktusgate". Måste det vara en semi-skämtsam benämning på det bara för att illustrera hur dråpligt det var? För nej, det var inte lustigt. Att använda en sån benämning på det är ganska opassande, kan jag tycka.

Sen också på tal om att inte tas på allvar — jag vet inte varifrån allihopa har tagit det här att jag ska ha blivit kränkt. Det har jag aldrig sagt. Jag blev arg, ledsen och jäkligt skärrad. Så mycket att jag började må fysiskt illa. Kanske är det att vara kränkt men tydligen får man inte vara kränkt om man inte vill förlöjligas ännu mer. Schysst.

P.S. Skulle kunna skriva om den där "feministvisan" också men fan alltså det är under min värdighet... och ork, också. Ärligt talat tycker jag den visan i sig själv är under allas värdighet, så nu vet ni det.
linnea p.
Publicerad 18.02.2013 kl. 14:50

suveräna saker idag

Känns som att något hände idag. Saker och ting nådde en vändning, och som jag har väntat på den! Så här är några suveräna saker idag:

  • Fredrik Soncks genomgång av Extrema härskartekniker. Hade själv igår börjat fila på ett litet inlägg om hur media har bemött detta ämne, och idag ser jag att Fredrik har hanterat X3Ms del i det så otroligt skarpsynt och träffsäkert som bara är möjligt. Bravo!
     
  • Heidi Finniläs tankar om Varför är feminister så aggressiva och humorbefriande? och många av kommentarerna! Är naturligtvis väldigt partisk till detta (känner faktiskt som att jag fått nån slags upprättelse) men oavsett skulle jag ändå tycka att det stämde. Om medier vinklar och överdriver "nyheter" så är det lätt att man går på det. Och det gör de, ibland (kanske ofta). Även välansedda sådana. Ska själv försöka se till att tänka på det.
     
  • Annas talande återgivning av Vardagsengagemanget, lägg framför allt märke till just engagemanget och sen bristen på det. (Den observante som hängt med en tid här på min blogg märker kanske också att en del av responsen till Annas meddelande var nästan identisk som responsen jag fick som kommentar på ett inlägg — 1,5 år senare.) I vanliga fall skulle det här befinna sig på en "Usla saker idag"-lista, men jag blir förstås glad att jag inte är den enda som är trött på vissa saker som kontinuerligt tillåts på den kanalen.
     
  • Sist och slutligen, egentligen en fortsättning på den sista meningen i den senaste punkten: Den gemensamma tanken som just nu i alla fall genomsyrar majoriteten av kommentarerna på Radio X3M beklagar kränkande uttalande — att det ingalunda rör sig om ett ynka fult uttalande utan en generell pågående taskig attityd som tillåtit många snedsteg. Även om tanken blivit uttryckt i väl grova ordalag ett flertal gånger. (Men jag antar att de flesta som kommenterar också lyssnar på X3M, så man blir väl som man umgås?) På ett fullständigt personligt plan, uppskattar jag även att en del ställer sig en aning skeptiskt till ursäkten. Skriver kanske mer om det efter Obs-debatten som ska äga rum på torsdag. (Mellan de två meningarna får man fritt associera, om man så vill.)

Är alltså jätteglad att diskussionen börjar mer och mer komma ifrån frågor som ifall om låttexten var ironisk eller ej (vilket det aldrig ens var frågan om), eller ifall feminismen är onödig eller ej (svar: nej, men mer om det även senare), ifall att feministerna har rasat eller ej (personligen skulle det vara mot mediernas inkompetens i så fall), ifall att jag attackerat någon personligen eller ej (ser man inte skillnad på sak och person kan det vara svårt att hänga med i den här diskussionen), och så vidare. Det har blivit oändligt många sidospår. Motreaktionerna tycker jag säger betydligt mer om samhället än något annat. Sånt tycker jag att definitivt är värt att diskuteras, även om man anser att en analys av ett inslag i populärkulturen är onödig. Så ni som alla uttryckt den åsikten, nu får ni snart börja engagera er med andra ordval än "Orka va sådär"!

linnea p.
Publicerad 12.02.2013 kl. 23:51

för mycket, för litet

Det är lätt att säga att man är feminist. Och vill man inte använda den titeln så är det ändå lätt att säga att man är för jämställdhet, för samma sociala rättigheter och för ett jämlikt samhälle. Det är toppen att man säger och tycker så, jag tänker inte gnälla på att det inte räcker till, att folk gör för lite, att man måste kämpa aktivt. Man har all rätt att välja sånt själv.

Men det är konstigt hur många som säger att de är för allt detta ändå stretar emot, när någon annan försöker ta ett steg som är lite större än att säga "Jag tycker att alla människor är lika mycket värda". När någon tar upp exempel som berör hur folk behandlas olika, och vad ett av problemen — stort eller litet — i samhället är, och varför det vore viktigt att försöka åtgärda det, då passar många på att vrida på sig obekvämt och en annan del ilsknar till. De ryggar tillbaka och skjuter ifrån sig ämnet direkt. Det här ser man hela tiden.

Nä, nu gick du nog FÖR LÅNGT.
Nä, nu fokuserar du på nåt som är FÖR LITET.
Nä, nu du, nä.

Och jag tänker ungefär: Men skärp er.
linnea p.
Publicerad 11.02.2013 kl. 23:16

näthat & nätkärlek

I efterskalvet av #dingdonggate så har jag tillbringat mycket tid med att läsa andras analyser och tankar om själva diskussionen på deras bloggar och i mejl de skickat mig. Det är otroligt skönt att veta att det finns folk som fattar det, t.o.m. om de inte nödvändigtvis håller med till hundra procent, och att det finns folk som varit mer kritiska till hur diskussionen utspelat sig snarare än till mina personliga åsikter om en låttext. Via inkommande länkar till min blogg har jag märkt att det finns mycket fint där ute. Folk har begrundat debatten, flera har sagt sitt, en del har lyckats sammanfatta det vitala i bara en mening, andra har använt diskussionen som exempel, andra har pratat om kärnan, och andra har sagt precis det vad jag tänkt men inte vågat säga ännu, debatten har diskuterats i radio (två gånger — den första gången var inte så kul), och så vidare. Allt det här är jättefint.

Jag har fått mera pepp och stöd än dess motsatser, men ändå kände jag mig verkligt illa berörd då jag såg den där "Män som näthatar kvinnor"-videon igår. Det gör de flesta såklart, men jag menar liksom även på ett personligt plan. Kanske för att jag råkat ut för en del påhopp också, på min blogg, på andras, och i andra former av media. Kanske för att jag gjort det där dumma och läst kommentarerna från de där hatidisslarna som hänger på nyhetssajter. Kanske för att jag var ut i helgen och det var en bekant där som kritiserade att & det jag skrivit (vilket det i sig inte är något fel i, jag blir bara förundrad över varför ändå go there just då). Kanske för att många kommentarer, även i inlägget, har varit förlöjligande och/eller avfärdande. Kanske för att personer med noll insikt i läget har valt att hävda att jag är mestadels ensam i det jag tycker (precis som att det för den delen automatiskt skulle innebära att jag hade fel, pah). Kanske för att allt detta pekar på att folk har blivit väldans uppretade på mig och det jag sagt. Kanske för att allt detta, hur en del har hanterat det, uttrycker något slags behov av att sätta mig på plats.

Jag jämför naturligtvis inte mina upplevelser med de som kvinnorna i videon har varit med om, men det kändes bara oväntat relevant. Inte nära besläktat, det ligger långt ifrån, men samtidigt är det inte speciellt långsökt ändå. Det fick mig bara att inse hur lite som krävs för att en del människor ska flippa fullständigt — redan mitt lilla inlägg vars poänger inte ens var speciellt extrema då man riktigt tänker efter så blev en del personer hemskt uppretade över. Det är läskigt då man tänker på hur pass o-radikal man egentligen skulle behöva vara för att man skulle uppfattas som en bråkstake som "förtjänar att straffknullas", t.ex.

Men så ledde förstås det där filmklippet (och Uppdrag Granskning) till något gott också, annat skulle ha fövånat mig, men sättet en kille tog tag i saken och startade en kampanj för nätkärlek istället för näthat förvånade mig verkligen. Bekämpa hat med kärlek, så logiskt men ändå så oväntat. Och som resultat av detta fick jag idag fick jag världens finaste mejl av min nya favoritperson som jag inte ens känner. Jag blev tårögd. Jag har blivit rörd flera gånger under detta clusterfuck till diskussion, men jag har räknat och det där var fjärde gången jag lätt kunde ha fällt en tår. Två av de tre andra gångerna var det också över positiv feedback, enda gången jag fick en klump i halsen över någonting otrevligt var när jag beklagade mig åt Jim att jag tyckte att han kunde ha varit hemma tidigare på dagen då jag fick veta saker sagts om mig på radio, för då sjönk det först in på nåt sätt. Då jag nämde det i ett inlägg var jag väl chockad ännu, men senare mådde jag jävla dåligt, darrade som ett asplöv, kände mig halvt spyfärdig, rubbet helt enkelt, och det var hemskt att vara ensam, och det var hemskt att tänka tillbaka på det. Det blev sådär ynkligt som det blir ibland när man tycker synd om sig själv över något som har hänt. I alla fall, jag har alltså inte gråtit under den här tiden, men tre av de fyra gånger jag har blivit gråtmild så har det varit p.g.a. fina saker och inte fula. Så nog finns det nätkärlek också. Om inte hade jag nog bölat och grinat flera gånger.

Jag tror ju inte att nätkärlek kommer utrota näthat förstås, men som i många fall är det inte ett avlägset slutmål som är det enda på kartan utan även vägarna som idealt kunde leda dit. Det är ett ställningstagande att stöda kampanjen och ett som jag tror att de flesta kan skriva under på — att hot och personliga angrepp är fel, lågt, och förkastligt. Jag kommer själv fundera på vem jag kunde skriva beundrarbrev åt och vad jag kunde skriva åt dem, och även om ni inte tycker att ni vill skriva mejl åt någon så tycker jag ni kan dela länken på Facebook. Så kanske någon annan skriver ett mejl, så får kanske i sin tur någon annan sitta vid sin dator och blinka bort sina tårar samtidigt som hen känner sig ganska fånig, men också obeskrivbart rörd, på ett bra sätt. Det låter lite patetiskt kanske, men jag lovar att det är helt fantastiskt angenämt.

P.S. Flera timmar efter att jag skrivit det här inlägget ser jag att jag otaliga timmar innan, nästan ett helt dygn tidigare, fått förfrågningen om jag ville prata om just detta näthat på radio. Oops. Jag vet inte hur man ska göra, om man liksom ska skicka ett meddelande då cirka tjugoen timmar senare och säga typ "Tack men nejtack" fastän ju diskussionen redan säkert tagit rum? Och är något sådant oartigt kort eller blir det fånigt att göra längre utsvävningar? Är det mer oartigt att inte svara än vad det är fånigt att svara så långt senare? Alla alternativ känns fåniga och oartiga så jag bloggar om det istället. ¯\_(ツ)_/¯
linnea p.
Publicerad 07.02.2013 kl. 01:54

gråtoner är okej

Jag har skannat & laddat upp ett fåtal grejer till Bonbon ikväll. Tycker själv att det jättekul med heltäckande bakgrundsbilder, om ni inte redan gissat det utgående ifrån Blemmas utseende, så det kommer säkert dyka upp en hel del sådana framöver. Sen får man förstås förminska bilderna och göra precis vad man vill av dem till sina bloggar, också.

Jim har hela dagen vistats på svenssexa, gänget har bl.a. åkt till Umeå och borde väl vara på väg tillbaka nu. Jag sitter här hemma och småpysslar och försöker att inte tänka på hur jobbigt jag tycker det är när folk jag känner dricker på båtar och färjor. Alltså bara för att jag själv är så värdelös på att simma så att jag inte är något större fan av att åka båt, så jag projicerar den rädslan å alla andras vägnar också. Jag är inte rädd för att åka båt nykter, men att dricka mig berusad på en båt är en tanke jag tycker är ganska obehaglig och fullständigt olockande.

Ännu en kommentar (från en anonym fegis, såklart) som hävdade att jag är "avundsjuk" trillade in igår och jag tänker att Sanna träffade så mitt i prick när hon för några dagar sen tweetade "Vi har uppnått ett nytt sorts märkligt och ohälsosamt klimat i svenskfinland om ingenting kan ifrågasättas utan att man anses missunnsam."

Igår fick jag förresten något av en utskällning, eller åtminstone en sjukt avfärdande och hånfull reprimand, för att jag är för trevlig. Inte angående den där hela grejen då. Utan bara för att jag träffat folk för första gången ett par timmar tidigare via en gemensam kompis, och jag bara, ja, jag försöker vara trevlig helt enkelt. Lyckas tydligen också. Och det var fel? Ok. Man kan inte vinna?

För en dryg månad sen pratade jag och Ellen om hur hämmad man ibland känner sig i bloggandet när man skrivit ett visst sorts inlägg. Det vanliga i de flesta bloggar är ju ändå att man håller en ganska jämn ton, som i genomsnitt skildrar flera plus än minus. Men så när man nån gång skriver om något som berör en på ett inte så lyckligt sätt, så känns det som att man helt plötsligt har nichat sig i det. I deppbloggandet, i kritikbloggandet, i sjukdomsbloggandet, o.s.v. Det där känner jag av extra starkt nu, men lite börjar det försvinna. Jag har alltid sagt själv att jag föredrar att läsa bloggar där det är en jämn balans (inte att förväxlas med en jämn linje!), liksom i ojämna vågor, men ändå känner jag mig lite inrutad i nån roll som "negativ tyckare och bloggare" nu. Menmen. Det där är väl kanske mest i mitt eget huvud, och vad som är i andras huvud angående just det där spelar ingen roll ändå, så det ska nog gå om. Men tills vidare är det skönt att ha Blemma och Bonbon att sysselsätta sig med vid sidan om... det är lite halvlustigt det, i.o.m. att de ju i princip är nichade bloggar. Så kan det va. Jag vet, wow.

linnea p.
Publicerad 02.02.2013 kl. 21:25