Nyligen var det någon som frågade mig om jag är neopagan, baserat på min stil och smak rent generellt på ett estetiskt plan. Det kändes lite trist att vara tvungen att svara nej. Jag är kluven till det — att föreställa mig själv som någon religionsutövare (för att inte nämna dyrkansutövare!) känns minst sagt bara löjligt och skrattretande, men samtidigt lockas jag helt klart av esoterism och tycker det finns något förtjusande med idén av esoteriska sällskap. (På tal om det så startade jag och min kusin Mikael en hemlig klubb, Spökklubben, när vi gick i lågstadiet, där vi pratade om hemska spännande saker och av någon orsak kom vi för det mesta in på att vara besatt av djävulen.) Kobra gjorde ett program om ockultism (finns ännu på svtplay.se), men jag vet inte... det kändes lite ofullbordat. För att behandla ett ämne vars namn bokstavligt talat innehåller ordet "dold", så höll man det väldigt ytligt; det skrapades på där på ytan kors och tvärs men man dök aldrig riktigt ner i det dunkla djupet. Likväl var det intressant och välgjort, ändå! Jag känner nästan alltid så här, när det gäller reportage (oberoende av medieform) där något jag tilltalas av tas upp, som att infon inte riktigt räcker till. Det lämnar en smått retsam eftersmak, men å andra sidan så känns det ju väldigt passande i just det här fallet att så mycket lämnade i det fördolda; ockult.

Alltså alla ni ostar av lycka som befinner er i Helsingfors, gå till Galleri Sinne ikväll kl 19:00 och kolla in Isolation sista gången. Själv har jag inte haft möjlighet att gå men jag har hört mycket bra saker om den, till på köpet har vår fellow Ratata-are Frank medverkat, och sist och slutligen, jag menar, lyssna (& se) på det här:



Känns surt att bo så långt norrut ibland.

Fast jag har istället förmånen att kunna gå och kolla in Cats On Fire här i Vasa (på Brödfabriken) ikväll, ett mycket dugligt plåster på såren! Najs najs.

Har igen bläddrat bakåt i mina arkiv, den här bilden av mig själv och min kompis Meles meles blev tagen den första juni 2010. Igår natt satt jag vaken och läste min gamla blogg (buhu den var bättre än den här), och nu tycks jag ha fastnat i detta tillbakablickande. Märkte igår att min tidsuppfattning är verkligen helt skev. Det som hände för ett år sedan kan lika bra kännas som tre år sedan — jag blev faktiskt förvånad över en del noteringar i min blogg, bara över småsaker men ändå. Vissa saker känns så långt borta. Faktiskt är det nog mycket sällan jag kan säga "Jag minns det som igår"; det mesta känns distanserat och långt förflutet. Ibland, när jag försöker hänvisa till samtal, så brukar jag inse att jag inte kan med full säkerhet avgöra om det var två veckor eller två månader sen jag pratade med personen i fråga. Typ. Tid passerar så ojämnt.

Igår fixade jag också till utseendet lite här på bloggen, nu har jag t.ex. en dammig bakgrund här igen (en sån SKA helt enkelt bara vara här, tror jag), ett nytt pyttelitet typsnitt, och konstigt nog mer motivation/inspiration/ambition att vara en Bättre Bloggare på köpet. Lustigt att det funkar så. (Peppar, peppar.)

Jag är tillbaka i Vasa, har idag gått på loppis med mor & far (i Vasa) och igår med Karin (i Jakobstad) — nittiotalsväskan här ovanför köpte jag igår för 1€. Jag brukar för det mesta köpa de största väskorna jag bara hittar så det här är en övning i att inte alltid släpa omkring på tusen grejer och det var också en helt ny (skön!) känsla att direkt hitta telefonen när den ringde i väskan idag. Jag brukar oftast bli tvungen att rota omkring med ena handen nedstucken i väskan i vad som känns som en evighet, jag antar inte bara för mig själv utan också för den som ringer och antagligen även för de stackarna i min närvaro.

Jag känner mig fångad i sättet jag skriver i den här bloggen (jag vill helst inte säga "sättet jag bloggar" för jag har så svårt att bli sams med det uttrycket i kombination med mig själv), snärjd i mina egna ord och formuleringar och språkliga tendenser och skriftliga toner. Jag skulle så hemskt gärna bryta mig loss men om det bara var att göra det så skulle jag förstås inte känna mig bunden längre. Jag är dessutom inne i en sån där fåordig period igen — jag har flera gånger försökt skriva något här utan att komma längre än genom en haltande mening som jag aldrig tycks kunna styra så att den skulle kunna leda vidare någonstans. En mening som är mer som en fras, sällan ens en fullständig sats, lösryckt från omständighet och betydelse, en mening utan mening.

Ibland blir jag jäkligt trött på att jag är en sån nattlig varelse, det är den här tiden jag vill städa garderoben och resten av lägenheten, plocka upp saker från golvet och dammsuga the shit outta it, fan t.o.m. moppa efteråt, sy och fixa kläderna jag tänkt att jag ska sy och fixa, diska och lyssna på musik och gnola med, rensa ur skohyllan från vinterskor och klädhängarna från vinterjackor och föra upp dem på vinden, tvätta enorma lass med kläder och sen själv ta en lång nästan skållande het dusch som till sist övergår till uppfriskande kall när jag får andnöd av värmen, men det är 02:07 på natten och det går inte.

Hmm. Jag misstänker Illuminati.

I söndags skogsmullade jag till det lite och traskade ut i skogen bakom mina föräldrars hus, det har nästan blivit något av en tradition att jag ska göra det den här tiden. (Fast de två förra åren hade jag sällskap av Jim, men den här gången gick jag ensam.) Något som också tycks ha blivit tradition är att hitta olika kranier — i förrfjol hittade vi ett kattkranium och i fjol ett fågelkranium (antagligen nån slags mås), och i år hittade jag det där kraniet på bilden här ovanför, vilket jag ännu inte lyckats identifiera. Jag har jämfört med en massa däggdjur, t.e.x räv, mink, iller, järv, mård, mårdhund och t.o.m. lodjur, men inget känns riktigt hundraprocentigt. Mystiskt. Har någon något annat förslag?

Några (lila) bilder från de senaste dagarna. Jag är hemma i Katternö över helgen och jag har varit lite rastlös och roat mig med att ta massvis med bilder. Tycks aldrig blir riktigt van med att använda den här kameran på telefonen dock, den är märklig. För nån dag sen snubblade jag in på ett galleri med polaroidbilder en man hade tagit, en per dag i över 18 år — fatta hängivenheten. Idén att ta en bild per dag är knappast något nytt, men att hålla på sådär länge måste väl ändå vara rekord. Jag brukar själv mot varenda årsskifte nångång tänka att "nästa år, då ska jag göra det", men jag brukar glömma bort det ganska snabbt igen. Dessutom är mitt liv så sjukt tråkigt och händelselöst att risken är att det bara skulle kännas deprimerande. Åh ännu en dag/vecka/månad instängd i mitt lilla huvud, typ. Så spännande.

På tal om fester och bilder man tar på fester så tog jag betydligt fler för ganska exakt ett år sedan, på Carlas födelsedagskalas på Ritz — jag tog så många att det blev en liten film:

Gick äntligen igenom bilderna från i lördags — var missnöjd med alla förutom de som jag knäppte inom ca fem minuter ute på balkongen. Vi befann oss vid Kenneths (som syns på bild) & Hannas på fest och vi var åtminstone fyra gånger fler gäster än de som figurerar på bilden, menmen. Det blev såhär nu.

Att göra blandband runt olika teman tycks vara min återupptäckta favorithobby för stunden. Sedan blandbandet jag postade i mitt förra inlägg, med en abstrakt studie av månen (inkl. lite lykantropi, galax och natt i allmänhet) som tema, så har jag gjort två till:


Med temat: Pardans på begravning, om sånt någonsin hände.


Med temat: Sjuttiotalsrockens sound i nutid; vad jag tänker mig att killarna på bilden skulle kunna tänkas lyssna på idag, typ.